Barmhärtigheten ska segra

Där står far i mitten av arenan. Alzheimers labyrint omformas var dag till ett Colosseum. På läktaren sitter de värsta av livets minnen och frustar blodtörstigt åt sin härskare som äger dem att pina min far.

På härskare Alzheimers högra sida ligger fars livsglöd. Den ligger i en silverskål. Den hålls ännu vid liv. Den ägs av härskaren som när sig av den. Den glöder som starkast när spelen börjar.

Demon efter demon skickas in på arenan. Men far är förvirrad. Han förstår inte att kampen handlar om att låta sig nedkämpas och inte nedkämpa. Först när far är nedkämpad återfår han sin livsglöd i ett andra uppvaknande. Livsglöden är då hans och härskarens labyrint förintas. Härskare Alzheimer förgörs.

På härskare Alzheimers vänstra sida ligger en skål i guld, till bredden fylld med barmhärtighet. När härskaren förgörs och riket ligger i ruiner ska far vakna upp. Omkring honom strålar hans vackraste dagar och framför sig ska han se de två skinande skålarna i silver och guld.

Skålarna bärs fram till far av två väsen med sex vingar var. Med två vingar täcker de sina ansikten. Med två vingar täcker de sina fötter och med två vingar flyger de.

”Glädje! Glädje!” sjunger alla omkring far.

Far ska då låta sig släcka sin livsglöd i silverskålen med barmhärtigheten från guldskålen.

I hans tredje uppvaknande får han vila ut.

Annonser

Vad finns i mörkret?

(Tekniken har löst sig och snart läses de senaste dagarnas inlägg in)

Igår pratade mamma och jag i telefonen. Den där veckovisa orienteringen om hur vi båda mår och vad som har hänt sedan senast. Om pappa berättade mamma att det var som vanligt.

Han sitter i sin rullstol. Grämer sig över hallucinationer och sover för det mesta. Medicinen är bedövande för hans ångest och tumören bakom ögat som har utvecklats allt mer. I dag vet vi inte längre om det är Alzheimer allena som dödar honom eller om de övriga sjukdomarna bidrar till att det hela går snabbare utför.

”Har du hälsat på pappa något?” frågar mamma sökande.

Framför mig sitter en äldre dam. Hon har säkert hört stora delar av mina frågor om pappas sjukdomsbild. Hon betraktar min reflektion i tunnelbanefönstret och söker med blicken bort från mig när hon ser att jag möter hennes blick i fönstret.

”Förlåt, mamma… Men jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska säga när jag är där längre. Jag vet inte om han hör mig eller ens känner mig. Jag känner mig bara illa till mods och i vägen för personalen.”

Mamma suckar och säger ömmande att hon förstår, men att det inte är för pappas skull jag ska gå dit. Att det istället är för min egen skull jag ska gå dit.

Damen framför mig betraktar mig direkt i blicken nu. Hennes fårade ansikte visar hur hon har levat ett glädjande liv. Hennes mun är något sammanbiten och det ser ut som om hon förstår precis vad det är jag värjer mig emot. Hon korsar händerna och lägger dem om sina bruna handskar. Huden är något fläckig, som äldres händer ibland är. De ser lena ut.
Hon är gift, ser jag på vänster ringfinger.

”Mamma, jag… jag orkar inte. Jag mår dåligt av det här. Jag var på väg dit för några dagar sedan, men vände igen. Det gick helt enkelt inte.”

I gruppsätet intill damen och mig sitter en mamma och hennes son och leker. Hon ställer frågor till sonen om hur många fingrar hon håller upp. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju.
Jag räknar tillsammans med pojken tyst för mig själv.

Mamma suckar och försöker få mig att må bättre i mitt dåliga samvete.

”Micke, vi hanterar det olika. Men jag kan följa med dig nästa gång. Jag vill bara inte att du ångrar dig.”

Tunnelbanan rullar in mot Alvik station och jag avslutar snabbt samtalet. Här brukar jag vilja vara i mina egna tankar och betrakta utsikten från Tranebergsbron.

Tunnelbanan kämpar sig över krönet på bron och vidare över till Kungsholmen. Damen framför mig tittar direkt mot mig och ler. Hon gör mig alldeles varm och jag inbillar mig att det var så farmor skulle ha gjort om hon levat ännu. Le mot mig. Värma mig med sina ögon.

För ett tag försvinner allt omkring mig och jag hör knappt surret från tunnelbanan. Barnet som räknar försvinner i tankedimmor och jag tittar tomt rakt fram.

”Hur är det fatt?” frågar damen och konfronterar mig.

Hennes fårade ansikte ramar in två oroande grågröna ögon. Hennes mjuka händer är omkring mina.

”Förlåt, jag försvann ett tag där. Jag försöker få grepp om det här med min far. Han mår inte så bra”

”Jag förstår det. Min man är dement. När du pratar med din mor låter du precis som vår son. Saklig. Rationell. Glöm inte att du är son och ibland är det allt du behöver vara. Då är det fullkomligt normalt att vara rädd. Men din far är ju där på ett vis. Glöm inte det och glöm inte bort din mor. De hjälpte dig säkert när du var rädd som barn. Det är ingen skillnad i dag.”

Damen kliver av vid Fridhemsplan. Vi betraktar varandra genom tunnelbanefönstret. Båda ler.

Jag är rädd. Enormt rädd. Men jag vet egentligen inte riktigt för vad.
Som när jag var liten och det var mörkt. Vad finns i mörkret?

En intervention mot rasism – barn

(Ljud och bild kommer upp så snart tekniken löser sig)

Minns ni Lasermannen? John Ausonius som skulle skjuta av alla utlänningar. Mellan 1991 och 1992 sköt han elva personer.

I skolan fick syster och jag höra att vi också kommer att skjutas. Mamma också. Vi alla tre med svart hår.

Jag vet fortfarande inte om skolkamraterna sa det av rädsla för att något skulle hända oss eller om det var en stund av opportunism för ett lag som såg ut av vinna – rasisterna.

Det skreks svartskalle, dödsbarn och annat mer eller mindre kreativt över skolgården.

Lärarna hanterade det så gott det gick. Men kanske med missriktad välvilja? Det var i alla fall så det kändes när syster och jag skulle hålla ett kort föredrag om hur det var att vara från Chile.

Vi skulle prata om den chilenska kulturen, om de gudomliga Anderna och det exotiska språket spanska.

Vi skulle visa att vi är olika, men ändå lika.

Varken syster eller jag kände oss bekväma med uppgiften. Ingen av oss hade ett minne av Chile. Jag hade hellre inget annat vela en utplåna faktumet att jag var adopterad från just Chile.

Vi förklarade uppgiften för mamma och pappa. Två föräldrar som mötte upp vår frustration och frågor om vi kommer att skjutas av Lasermannen.

Pappa och mamma mötte vår lärare för att prata kring vad barnen säger. Det var bara syster och jag som hade svart hår i gruppen av de annars så rågblonda och candréfärgade kalufserna.

Det var första gången jag mötte ordet ”rasism” och det var pappa som så väl definierade Lasermannens motiv för min lärare.

Vi kom alla överens om att pappa och mamma kan berätta om Chile. Mamma, eftersom hon är från landet och pappa då han gift sig med en chilenska och adopterat barn från landet. Syster och jag fick prata om varför våra kamraters ord gjorde oss ledsna.

Det här var en typ av intervention. En kidnappning av barnens sinnesvärld till något som summerades i att vi gråter likadana tårar,  vi blöder från likadana skrubbsår med lika rött blod, vi är lika rädda för det som gör ont.

Flannelografen spelade förbi vad jag inte minns: Ett vackert landskap;  människor jag inte lärt känna; mammas familj som jag dittills aldrig har fått hälsa på.

Det var enorm kärlek i varje bild. Och sista bilden visade hur mamma och pappa stolt landat på Arlanda med två små barn. Pappa såg bedrövligt ut, men lycklig. Mamma såg ut som den ängel hon är.

Presentationen gav många frågor, men inte de som mamma och pappa trodde. Det var frågor kring barn och barns tillkomst. Du kan tro att det kom både tacksamma och upprörda samtal till mamma och pappa dagarna efter.

Det blev inga fler ”svartskalle” på skolgården och heller inget mer om Lasermannen. På skolfoton var syster och jag fortfarande de enda med svart hår i vår grupp. Men på ett svartvitt foto var vi allihopa en enda stor gråskala. Vuxna som barn.

Bland kattguld och guldklimpar

(ljud laddas upp så snart de tekniska problemen har löst sig)

Olycklig kärlek drabbar nog alla. Mig också. Massor av olycklig kärlek.
Det kunde vara frustrerande om varven. Inte minst för att jag ibland kände mig lurad eller till och med utnyttjad ibland.

En tonårings och in på 20-åringars kärlek är bland det starkaste och samtidigt det mest ömtåliga som finns.

Den så väldigt intensiva kärleken för yngre är som en brasa på knaster. Den behöver hela tiden nytt virke för att hållas levande. Den kan också släckas väldigt snabbt igen för att snart igen börja brinna för någon annan.

Men när den väl släcks är det som om hela världen släcks med den. Så kändes det när jag gång efter gång kärat ner mig i någon äldre man som ville ha någon för stunden eller någon att visa upp för en sommar.

Pappa fick ofta plocka ihop spillrorna av en bruten liten kille som å ena sidan inte ville prata om det, men samtidigt visade med varje atom i hans kropp att han behövde få erkänsla för sina känslor och upplevelser.

Kanske var jag mer känslig än andra killar, men låt gå.

Pappa såg till att kaffet hölls varmt de kvällar jag kom hem från en dejt tidigare än planerat. Han behövde inte säga något; bara svepa med handen över ryggen på mig.

När han väl sa något kändes det både som om mitt liv var gravt missförstått, men också som att han visste vad han pratade om.

Visst fick jag mina utbrott av frustration.

”Den där killen till kattguld kan du glömma. Du ser snart att bara guldklimparna finns kvar. Sluta välj vad du tror att du förtjänar, gubben. För hitintills har du underskattat dig själv.”

För varje fel hamnar jag mer rätt.

Som låten av Svenska Björnstammen: ”Ett fel närmare rätt”

Pappas diagnostiska prov

valp, mikael wallentin åström

Churchill och jag
Foto: Privat

Pappas pedagogik gick ibland ut på att simulera konsekvenser i en kontrollerad miljö.
Det rörde sig om stort som smått, men det rörde sig framför allt om att testa hur mogen jag var för en uppgift.

Länge hade jag tjatat om en hund. Speciellt den perioden då jag ägnade hela sommarlov, helger och kväller på en bondgård utanför Stockholm. Där fick jag hjälpa till med det mesta som hade med djurhållning att göra och lära mig hur det var att verkligen arbeta i en grupp. Det fanns roliga sysslor och mindre roliga sysslor. Det var inte varje dag som jag fick köra häst och vagn, eller rida ut. Ibland fick jag mocka och fylla på hö- och halmbalar så att jag trodde ryggen skulle gå av.

Intresset för djur tog jag förstås med mig hem. Du kanske redan har läst om Johan I, gråsparv af Ekroth? Den lilla fågeln som dog av förstoppning på mosade hallon och potatismos? Jag ville bestämt ha en hund.

Pappa bestämde sig för att börja inleda ett av sina pedagogiska diagnostiska experiment med mig. Sin son i 10 – 11-årsåldern.

”Nu har du tjatat väldigt länge om det här, Micke. Vet du vad det innebär att ha en hund? Det är inte som med hunden på gården, som kan vara med hela dagarna. Du går i skolan och mamma och jag jobbar. Vem ska vara med hunden då?”

Vad jag än sa, hur jag än sa det och hur mycket jag än lovande att jag skulle komma hem under rasterna för att vara med hunden, hjälpte det inte. Att jämföra med kompisarna som hade hund och löste det på ett bra sätt hjälpte inte det heller.

”Här är ett skärp, Micke. Om du varje morgon, när jag går upp till jobbet, går ut med det här skärpet i handen i ett trå månader så ska jag prata med mamma och se vad vi kan göra.”

Jag sken upp och såg det som ett löfte. Det här var alltid det sista steget att få igenom något i vår familj. Pappa och mamma skulle hålla rådslag, om jag lyckades med uppgiften i tre månaders tid.

Skärpet var i brunt läder och rätt slitet. Men det uppfyllde sin diagnostiska funktion.

Klockan ringer 05.00 och jag hoppar upp ur sängen och går ut med skärpet, som jag hade lovat. Pappa sa inte ett ord om morgnarna. Jag var ute i 45 minuter.
Jag hoppade upp varje morgon och var lika entusiastisk varje gång… i en månads tid.
Sedan började sommar gå över till höst.

De hårda vindarna började piska upp löven och regnet öste bibliskt ner i Sundbyberg.

”Pappa, det regnar ju massor. Jag kan inte gå ut nu.”

”Det hade en hund inte brytt sig om. Det är bara att gå ut. Två månader kvar nu bara.”

Det där regnet ville inte försvinna. Ovädret väntade ut mig – vägrade ut mig och jag såg tydliga likheter med pappas orubbliga inställning och vädrets orubbliga kaskadkräkning över Sundbyberg.

Efter en veckas regnande gav jag upp. Jag erkände mig besegrad och grät i duschen över misslyckandet.

”Micke, en hund är ett liv och kräver väldigt mycket arbete. Det är mer än en bästa vän. Det blir som ditt barn. När du bli äldre så kan vi prata mer om det här med hund, men just nu är du inte redo för en hund.”

Pappa stängde inte dörren för att skaffa hund och det var en glädje för mig. Någonstans visste jag att han hade rätt. Kraven på mig skulle jag inte klara av.

Jag är glad över att pappa visade upp min mognad och min färdighet inför mig själv. Speciellt när det handlar om liv och jag skaffade hund lite senare i livet, även om jag också tvangs omplacera honom efter att ha separerat och flyttat tillbaka till Stockholm. Just den biten känns fortfarande tung. Väldigt tung.

Nå väl… Det är lite synd att jag inte kan pröva mina färdigheter som pappa… Men jag tror att jag skulle vara bra som pappa. Det är vår. Och just nu skriker mina obefintliga äggstockar vid varje dagisgrupp som går förbi mig på stan.

En Soldat med Fräknar

svensk soldat, afghanistan, combar camera, försvarsmakten, fs19

Mikael Wallentin Åström, FS19
Foto: Combat Camera, Försvarsmakten

Det brinnande kriget på Balkan berörde hela Europa. Det var närmare än något annat krig. Rwanda hamnade i skymundan och Sverige behövde agera på grannens rop på hjälp.

Jag var bara ett barn, men jag minns fortfarande nyhetssändningarna på TV. Desperata ansikten. Barn utan föräldrar. Pappa satt alltid med mig och hjälpte mig med att få ett sammanhang till skeendet på TV. Så kom det till sist till Sundbyberg.

Vår sömniga förort hade börjat få till sig krigets barn och familjer. De var på flykt och fick en fristad i Sverige. En stor del kom till oss under sommarlovet.

En pojke, i min ålder, står vid infarten till gården och tittar på medan vi andra leker krig i sandlådan. Vi hade grävt skyttegravar och låg i skjutställning med våra leksaksgevär. En av kompisarna riktar sitt leksaksvapen mot pojken vid ingången. Pojken börjar gråta.

Han slänger sig på marken och täcker för sitt ansikte med händerna. Vi springer mot honom och kompisen som har riktat sitt leksaksvapen mot honom skriker desperat:
”Förlåt! Det är bara på lek!”

Pojken är lång och smal. Han har rödrandig t-shirt på sig och ett par blå shorts. Men benen är vad jag minns allra tydligast. Över benen finns flera hundra små ärr som löper spridda upp mot låren där stora mörka ärr sitter på vardera baksida om låren. På höger ben har pojken en skena i plast och någon form av metall som går upp mot höften.

Vi är två som går ner och klappar honom på ryggen. För när man har gjort fel ska man säga förlåt och klappa på den som du har gjort fel emot. Det satt kvar sedan dagis och hade inte hunnit förändras i takt med det personliga utrymmets framväxt.

Pojken tittar upp på oss som står omkring honom och reser sig. Han säger något som ingen av oss förstår, men vi frågar om han vill vara med.

Han skakar på huvudet. Fortfarande med tårar i ögonen och ansträngd andning. Håret är snaggat på honom och sommarfräknarna ligger över näsan på honom – precis som på mig.

”Fräknar. Som jag och Alex!”

Jag pekar på pojkens näsa, min näsa och Alex näsa.

”Fräk-narrrrr” artikulerar vi hela gänget tydligt för pojken.

Efter ett tag kommer det fram att han är från Bosnien och jag börjar förstå varför han tyckte att vår krigslek var läskig. Men ingen av oss hinner riktigt reflektera klart innan våra mammor och pappor gormar från balkonger och fönster:

”MATEN ÄR KLAR! KOM IN OCH ÄT!”

Vid matbordet berättade jag detaljrikt om slaget på skvadronen (området där jag växte upp). Jag berättade också om pojken.

”Det där var det dummaste, ” säger mamma och tittar besviket på mig.

Mamma hjärta är stort nog för oss alla. Hennes ögon ser alla och välkomnar alla. Men de kan också stänga folk ute. Så kändes det när jag berättade om slaget på skvadronen.

”Nu vet vi att ni bara leker, men för den där pojken var det allvar. Om du någonsin kommer bära vapen i verkligheten, Micke, kommer du att få lära dig en viktig regel: rikta aldrig ett vapen mot någon som du inte är villig att skjuta.”

Pappa berättade om pojkens ärr och hur han förmodligen hade fått dem. Splitterskador. Troligen vid en explosion av något slag. Hela familjen engagerade sig med frågor och funderingar.

Mamma säger god natt till kvällen och sätter sig på sängen. Pojkens fräknar dyker upp i minnet igen och jag tittar på mammas ansikte som har flera stycken av dem.

”Precis som du och jag, mamma, har han fräknar – pojken som grät.”

”Han är precis som du och jag, Micke. I Chile fanns det soldater med fräknar, de är som du och jag också…”

Dagen efter lekte vi inte krig på gården längre. Vi övergick till mer avancerade lekar av kurra-gömma eller klättrade på någon av klipporna omkring bostadsområdet. Alltid fick jag syster att börja gråta hysteriskt när jag klättrade för långt upp eller var för nära avsatsen.

Mammas sista mening, ihop med pappas regel om vapen kom att eka i mig när jag för första gången åkte till Afghanistan år 2010.

Nu var det jag som var en soldat med fräknar.