En främling i fars ögon

Blicken såg nästan ut att vara nedlåtande mot mig. Ett kort hej fick jag som svar på mitt glada: ”Hej, pappa!” Han kände inte alls igen mig. För honom var jag en främling.

Vackra och starka mor, Sonia Åströma Foto: Mikael Wallentin Åström

Vackra och starka mor, Sonia Åström
Foto: Mikael Wallentin Åström

Två timmar innan mötet vid tunnelbanan hade pappa och jag suttit och pratat om min tjänstgöring i Afghanistan. Han hade gått för att handla och jag ville sitta kvar med mamma innan jag skulle vidare till några vänner. Kaffet var himmelskt och till det serverades en bit av barndomen – hembakade mockarutor.

Utanför fönstret hade hösten börjat. Träden började skifta i gula färger och grannbarnen hade fått på sig bävernylonsoverallerna. De såg ut som små Michelin-gubbar där de tultade runt i sandlådan på gården.

I min sandlåda, Afghanistan, hade det varit några tuffa månader. Svensk media rapporterade sensationslystet om strider var och varannan dag. År 2010 var ett tufft år på många vis för mig och ett av de våldsammaste åren för det svenska Isaf-bidraget. Just i dag var jag hemma på leave – kortare semester i hemmet – och skulle snart åka tillbaka igen. För ett kort tag fick jag vara sonen i hemmet igen.  Jag blev ompysslad och pratade militärhistoria med pappa, som en form av ventil för att skapa ett sammanhang av allt som rapporterades om i media från Afghanistan.

”Pappa har börjat glömma tid och går vilse hemma, Micke. Det kan gå snabbt nu och jag vill att du vet det.”

Mamma tittade på mig med sina varma hjärtliga ögon. Hon visade att hon hade satt upp en lapp på dörren till toaletten: ”TOA”.

”Det hände en olycka för några nätter sedan. Så nu har vi en lapp. Men han skäms. Men han vet att han är sjuk också.”

Pappa hade också börjat få svårt att ordna med de finmotoriska rörelserna. Att knyta skor var svårt och därför hade han fått ett par skor med kardborrar på istället. Om mamma och pappa skulle bort hjälpte ofta syster eller mamma till att knyta skorna åt honom. Läkare kallar den typen av svårigheter för apraxi. Den var måttlig, men hade förvärrats sedan sommaren.

Det var svårt för mig att ta in det som mamma sa. Vi hade ju haft så fint och han verkade så stark och frisk innan han gick för att handla. Samtalet hade flutit på bra även om han då och då irriterat sa att han inte hängde med riktigt. Ändå hade han kommit till att börja acceptera just den typen av svårighet.

”Micke, pappa är väldigt orolig för dig och det är bra om du ringer lite oftare. Han vet ibland inte att det är i Afghanistan du är. Men när han ser TV ibland – från Afghanistan – då minns han. Han blir ledsen och gråter ibland. Snälla ring, så att han vet att du inte är död.”

Jag gick hemifrån föräldrahemmet med en klump i magen. Alzheimer är en sjukdom som går i skov. Sjukdomen blir allt värre i perioder, för att sedan plana ut och inte ge några större förändringar i patientens beteende. Sedan, plötsligt, vänder det och patienten blir sämre. Den här perioden av sjukdomen hade jag missat – perioden att pappa blev allt sämre snabbt. Men sjukdomen är nyckfull och jag hade inte sett de värsta bitarna av hans sjukdomsbild.

”Hej, Pappa!”

”Hej”

Blicken såg på mig från topp till tå och hade en typ av avsmak i sig. Mannen framför mig är pappa, men ändå inte. Han höjer handen och ger en liten vinkning, innan han snabbt går vidare.

Jag står blixt stilla. Det susar till i öronen och jag ser miljoner ljusprickar framför mig som irrar omkring i tomma intet. Klumpen i magen brister och jag vill kräkas. Min oro blev plötsligt verklig och jag fick en bild av hur pappas sjukdomsbild till del såg ut.

Jag såg en förgörande sjukdom framför mig. Där fanns en tavla med pappa, mamma, syster och mig i porträttet. Men mitt ansikte var utsmetat till en brun fläck. Samtidigt som det var sjukdomen som gjorde att det var så, kunde jag inte hjälpa att känna att det var ett enormt svek.

”Men, pappa! Nu är du rolig! Det är ju jag!?”

Mannen stannade upp och vände blicken mot mig igen.

”Ja, men jag tyckte att jag kände igen dig! Jag var nog lite i min egen värld. Hej, Mike! (Mike eller Mikey-boy brukade pappa kalla mig ibland)”

Pappa kramade om mig. En stor och hjärtlig kram. De tusen ljusprickarna skingrades och suset i öronen försvann det också. Jag var liten i mig själv men stod stadigt i huvudhöjd med pappa. Jag borrade in mitt ansikte i axeln på honom, som jag gjorde när jag var barn. Tårar strilade ner för kinderna av alla känslor som slet tag i mig. Ilska, svek, lättnad, glädje, kärlek… Pappas jacka sög upp tårarna snabbt, men lämnade en mörk fläck efter sig. Mina händer var kalla och jag kände mig otröstlig.

Vi släppte taget om varandra och pappa tittar med klar blick in i mina tårfyllda ögon.

”Gråt inte, Micke. Det är bara såhär det är. Kom hem hel bara.”

Advertisements

2 thoughts on “En främling i fars ögon

  1. Ping: Pappa i limbo | Jag & Min Far

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s