Pappa i limbo

Far i sin rullstol på Solskiftet i Sundbyberg Foto: Mikael Wallentin Åström

Far i sin rullstol på Solskiftet i Sundbyberg
Foto: Mikael Wallentin Åström

Steget genom dörrarna till den bekanta vårdinrättningen smulade sönder mina tankar om värdighet. Här fanns inget annat än förvaring. ”Hem” ville jag inte kalla det. Det var här vi hade satt honom, alltså. Vilket straff. Vad hade han gjort för fel?

Entrén bjöd på alkogelsdimma där väggarna pryddes med tavlor som ska ha en lugnande effekt.

Ett midsommarmotiv med en glad familj kring midsommarstången och i bakgrunden den obligatoriska faluröda stugan som ska ingjuta trygghet och stabilitet; en typ av manifestation av att ”här står tiden still”. En annan bild föreställer ett öppet landskap. En ögonblicksbild av frihet och smekande vindar över ett skimrande grönt fält.  Trygghet, frihet och liv.

Slussystem av dörrar avgränsar korridor för korridor. Det påminner mig om blodomloppet. Ingen kommer ut och ingen kommer in som inte ska göra det. Tavlorna i entrén ingav trygghet, frihet och liv, men tavlorna glesades ut i takt med att jag kom närmare avdelningen som pappa låg på. De livliga motiven ersattes av abstrakta motiv med former som varvas mellan kuber och cirklar. Färgskalorna är dova och tonas ut helt, precis innan dörren till pappas avdelning. Abstrakt, ofullständigt och i limbo.

Dörren är försedd med en ringklocka. Tankarna konsumerar mig och när min ångest. En kvinna ur personalen öppnar pliktskyldigt dörrarna. Skulle pappa känna igen mig? Hur mår han? Dagen innan hade mamma berättat att han hade fått ett utbrott och hade vägrat att äta. Han ville hem och grät av rädsla. Han kände inte igen sig. Pappa hade varit inlagd på avdelningen i några månader. Nu på heltid och på samma avdelning som mormor en gång hade dött på. Även hon var sjuk i alzheimer.

Jag var på besök i Stockholm och skulle hälsa på pappa som hade frågat efter mig varje dag. Något halvår tidigare hade jag beslutat mig för att flytta till Malmö. Jag var glad över att inte vara glömd, även om pappas minne av mig reflekterade mig som tonåring och inte som vuxen. Men jag var ingen brun fläck i alla fall.

Dörrarna öppnades och i ett ljusrörssken såg jag pappa som irrade runt och försökte få upp varuhissen som var låst. Hans gråa hår stod åt alla håll. Pappa, som genom min uppväxt hade varit noga med håret och sitt yttre. Nu stod han där avmagrad, vilsen och bruten. Jag blev genast ledsen men höll bort tårarna. Ingen skulle tjäna på tårar och jag ville inte riskera att pappa skulle bli orolig.

Lite längre bort stod mamma och pratade med avdelningens sjuksköterska.

”Vi gör allt vi kan, Sonia. Men, visst… jag ska ta upp Bengts behov.”

Det var ännu en diskussion om att pappa hade kissat i korridoren, då det inte fanns någon som kunde hjälpa honom till toaletten i tid. Jag kokade av ilska, men ingen skulle tjäna på om jag blev barrikadryttare. Allra minst pappa och han fick inte bli orolig.

”Hej, pappa!”

Han kramade om mig, men jag såg att han inte kände igen mig. Jag hjälpte hans minne och han sken upp.

Han höll mig i armen ett kort tag och sa mitt namn med en överraskad glädje. Då brast det. Tårarna kom. De kom kontrollerat och lugnt, men de kom. Jag var så lycklig över att pappa var tillbaka igen.

”Gråt inte, Micke. Snälla. Du oroar mamma.”

Han smekte min rygg som han gjort när jag skrubbade knäna efter att oförsiktigt ha sprungit med oknutna skor på en grusplan som liten. Han skuggade den irriterande och påträngande lysrörsbelysningen. Han skyddade mig från en hel avdelning som är i limbo – där han, liksom mormor, väntade på att dö. Han höll om mig som bara en pappa kan. Han tog omhand varje gruskorn som letat sig från mina vikande knän, genom blodomloppet och in i hjärtat som låg och skavde. Han tröstade bort det som skavde, som bara en pappa kan.

Jag torkade tårarna och log mot honom, men pappa fanns inte kvar längre.

Mannen tog jag under armen och ledde bort mot fikarummet där personalen hade dukat upp fika åt oss. Ett motiv från Paris hängde där inne och var den enda tavlan jag sett på avdelningen som påminde mig om utsidan. Mamma kom efter och kramade om mig. Hon är mer än ett huvud kortare än jag och jag bröstade upp mig extra för att dölja min ångest.

Pappa tittade ut genom fönstret, medan mamma och jag pratar om mitt nya liv i Malmö.

Plötsligt började pappa gråta och sa att han vill hem. Han vill hem till sin säng och till sin ros – mamma. Jag klappade pappas kind och sa att han har det fint här. Jag ljög så att jag vill begå våld på mig själv.

Här stank delar av korridoren urin och den avskalade miljön påminde inte om något annat än ett sjukhus. Det här var inget vårdboende. Det var en förvaring. Vad hade han gjort för att hamna här? Jag berättade för mamma att vi måste få in honom på ett annat boende. För såhär fick det inte sluta för pappa.

Mamma förklarade hur kommunens handläggare hade sett på saken. Fullt logiskt och rationellt, men helt fel. Han var i stort behov av speciell tillsyn och hade inget på det här boendet att göra. Här skulle han bli ett kolli, slog jag fast.

Eftersom pappa blev orolig tog vi in honom till hans rum.

Pappa stod och betraktade en tom parkeringsplats genom fönstret. Men något var förändrat i hans blick.

”Pappa?”
”Ja?”
”Vet du varför du är här?”
”Ja, tyvärr… Micke, vi måste vara starka nu. För mammas skull. Ta hand om mamma.”

Hans klara blick penetrerade min ångest och stack hål på den lilla motståndskraft jag hade lyckats samla ihop sedan jag kramade honom vid ingången till avdelningen. Jag var lycklig, men samtidigt så rädd för att han svamlade. Pappa nickade och såg till att jag förstod – sådär som bara pappa kunde göra utan att säga mer.

Sekunden senare var han borta. Mamma kom in i rummet. Jag låste in mig på toaletten. Där grät jag för mig själv. Såg mig i spegeln och glades ändå åt de få sekunder av pappa som jag fick den dagen.

På vänster knä har jag ett ärr som är sedan jag skrubbade knäna på grusplanen som liten. I dag tittar jag ofta på det och ler. Det var när pappa var stor och stark. Den starkaste i världen. Starkare än din pappa. Större än din pappa. Han var den bästa pappan.

I dag bor pappa på Solskiftet i Sundbyberg. Ett helt annat boende än den förvaring han först blev inskriven på. Det finns brister även där, men personalen är engagerad och de månar om varje individ som just en individ. Här finns inga brukare. Här finns bara människor som får ett värdigt avslut.

Där han tidigare låg ska ingen skugga falla över personalen. De gör vad de kan, med de knappa resurser som de har. Missförstå mig därför rätt, om du reflekterar över det här inlägget.

Tack, ni som i dag gör fars sista tid i livet värdigt.
Tack, pappa som jag vet skulle trösta mig när jag skriver det här inlägget.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s