Att vara vuxen är att ta ansvar för sina handlingar

Jag sökte alltid efter pappas bekräftelse. Han var stolt över mig. Han sade det ofta, men ändå var det som om jag tyckte mig själv inte vara nog. Jag ville bli vuxen snabbt och bli hans like. Därför kan jag inte nog tänka mig den besvikelsen som han måste ha känt när jag tog onödiga risker.

Ibland, när det känns motigt i livet, önskar jag att jag kunde ringa till pappa och få råd. Få hjälp. Han hade inte svar på allt, men hade alltid en lugnande effekt på mig. ”Det fixar sig”, sa han ofta. Något som kunde irritera mig. Men jag visste att han alltid fick rätt. Antagligen sa han aldrig att det skulle fixa sig om han verkligen inte var säker på att det skulle göra det.

Den här saknaden att ha pappa som guide in i vuxenlivet kommer nog aldrig att gå över. Jag saknar honom så.

Nyss fyllda 18 år och relativt odödlig följde jag med några vänner till en efterfest. Väl på festen fattade jag snabbt tycke för en kille och vi såg till att det blev intressant, oss emellan, en hel natt. Den frasradikala estetkillen från Södra Latin var minst sagt trollbindande och var allt som jag inte vågade vara. Här hände det som det inte finns någon ursäkt för. Här finns bara en förklaring. Jag var en idiot som inte använde kondom.

Två veckor senare ringer frasradikalisten från Södra Latin och berättar att jag behöver testa mig för klamydia. ”Någon gång ska vara den första”, tänker jag för mig själv. Samtidigt vet jag att risken för att drabbas av andra könssjukdomar ökar efter att du har ådragit dig en könssjukdom, t ex klamydia.

Tankespiralen var igång och klamydia blev snabbt gonorré, gonorré blev snabbt till syfilis som sedan blev till HIV. Jag fick panik!

Hemma var det bara pappa och jag den kvällen. Jag var sammanbiten och stressad. Pappa märkte av det och kom för att lugna mig med en klapp på axeln.

”Rör mig inte! FAN! Varför ska du ALLTID röra vid mig! Kan du inte bara prata!?”

Pappa sträckte på sig och drog munnen smal i sammanbiten ilska. Ingen svär åt honom. Allra minst hans snorvalp till son.

Eftersom det var pappa som lagade mat blev det något så fantasirikt som sprödbakad torsk med potatis och remouladsås. Han kokkonst var rena skämtet och jag förväntade mig inget mer, egentligen.

Vi satt tysta och bara åt. Pappa bryter tystnaden med att fråga hur jag hade haft det i skolan. VARFÖR skulle han fråga hur jag hade haft det i skolan!? Kunde gubben inte bara äta och ”låta maten tysta mun”, som han brukade säga när samtalet blev otrevligt vid matbordet.

”Jo, vi går igenom kolonialismen. Jag ska skriva en essä om en vecka.”

Jag var inte den trevligaste samtalspartnern, kände jag. Svaret var egentligen inte på frågan och nog kort med en förhoppning om att börja prata om kolonialismen istället.

”Svara på frågan istället.”

Jag slängde besticken på tallriken och börjar skrika att han ska skita i mitt liv. Ta hand om sig själv istället och bry sig om annat. Pappa lade ner besticken stilla och tittade på mig med en stel och svart blick. Skulle det smälla nu? På sista tiden hade jag tagit ton vid fler än det här tillfället och verkligen nedvärderat honom totalt. Helst inför andra.

”En sak ska du ha jävligt klart för dig. Så länge som du bor här bryr jag mig så mycket jag vill om dig. Så länge som du är min son kommer jag alltid att bry mig. Snorvalp! Berätta vad som är fel istället så kanske jag kan hjälpa dig!”

”Jag har kanske klamydia. Kanske gonorré, syfilis och eller HIV. NÖJD!?”

Pappa åt. Varje tugga taktade in med sekundvisarens tickande. Varje sekund åt tystnaden. Och varje gång han skar i fisken brast paneringen med ett irriterat utfyllnadsljud i köket. Jag blev tokig.

”Men säg något då!?”

”I morgon är det du som tar kontakt med vården och ber om att få testa dig för könssjukdomarna. För jag antar att du fick reda på det här av någon kille? För någon post har inte kommit till dig, nämligen.”

Dagen efter kontaktade jag Venhälsan på Södersjukhuset. En sjuksyster tog snabbt hand om mig och min oro. Testerna var obehagliga, men jag visste att jag bara hade mig själv att skylla. Frågorna om mitt sexliv var pinsamma. Det måste ha synts på mig att jag tyckte det för sjuksystern började prata broderligt och omvårdande med mig. Det var okomplicerat, men samtidigt behövligt.

Om en vecka skulle jag få svar.

Dagarna åt mig. I skolan var jag snarstucken. Både lärare och klasskamrater märkte av min nedstämdhet. De gjorde alla vad de kunde för att jag skulle må bättre, men utan framgång. Hade de vetat vad som irrade omkring i huvudet på mig hade de nog kunnat hjälpa mig mer.

”Micke, jag har tagit ledigt från jobbet på eftermiddagen för att åka med dig till SÖS.”

”Varför då? Jag klarar mig själv! ÅH! Låt mig vara!”

”OM du får svar som du inte klarar av så ska du inte behöva vara själv. Så länge som du är min…”

Den där eftermiddagen kom. En torsdag. Pappa hämtade mig i bilen. Inte ett ord utbyttes mellan oss på vägen till Södersjukhuset. Men jag var glad över att han fanns med mig, även om jag vägrade att visa det.

”Vill du att jag följer dig upp eller vill du att jag väntar i bilen?”

”Vänta här. Jag ringer om det är något… eller ber doktorn ringa.”

Sjukhus ger mig alltid en pulshöjning. Jag vet inte varför. När sjukvården tar pulsen på mig visar den alltid en högre puls än vad jag egentligen har. Den sterila miljön, som ohjälpligt pyntats med Stockholmsmotiv kändes krystade i korridorerna mot hissen och väggarna vågade jag inte röra. Tänk om jag skulle bli smittad med någon obotlig sjukdom!? Helt logiskt, verkligen…

På plan fem i väntrummet satt ett antal killar som väntade på sin tur. En märkbart tryckt stämning hade gripit tag om alla. Ingen av oss som väntade mötte varandras blickar. Radion skrålade ut Sveriges radio P3 på en behaglig volym som ett mentalt plåster för allas idioti. Idiotin som fört oss till just det här väntrummet, för just den här typen av prov och provsvar. Jag fokuserade helt på musiken och föreställde mig bort från sjukhuset och bort från allt obehag. Jag ville vrida tillbaka tiden till efterfesten och sätta på mig kondom.

”Mikael?”

Jag studsar upp och går fram till doktorn som myndigt tar mig i handen och visar mig in till sitt rum.

”Det är första gången du får ett svar på de här testerna ser jag. Därför ska du veta att vi tar emot många killar som dig här. Du är inte ensam och jag förstår att du är nervös. Jag var också nervös när jag fick svar första gången. Har du någon med dig eller är du själv?”

”Min pappa sitter i bilen på parkeringen.”

”På parkeringen? Varför tog du inte med honom upp? Det regnar ute och vi har ju både choklad och kaffe i väntrummet. Du får köpa en kaffe åt honom i Pressbyrån, här nere, när du går. Mikael, det ser bra ut det här. Inget att oroa sig över i dag i alla fall. Alla tester är negativa – du är alltså frisk. Men jag kan inte svara för hur det kan komma att se ut framöver. Du förstår, vissa av de här sjukdomarna märks inte på flera månader i tester, som HIV exempelvis. Vill du vara helt säker kommer du tillbaka om några månader och gör ett till test för just HIV. Över huvud taget tycker jag att en smart kille som du ska använda kondom. Vad säger du?”

”Jag förstår, doktor.”

Doktorn skrattar. Det var länge sedan han blev kallad doktor av en patient. Det var något som patienter gjorde förr och han kunde inte minnas mer än i en svensk pilsnerfilm där de gjorde det senast, sa han. Doktorn tar mig i hand och visar mig ut.

På vägen ut köper jag kaffe till pappa och mig själv. Svart till honom, med två sockerbitar. Mjölk i min, men inget socker. Då, hade jag inte lärt mig att dricka kaffe svart.

”Det där gick bra, pappa!”

Pappa tittar på mig allvarligt. Utan att röra en min startar han bilen och sätter av hemåt.

”Micke. Hur kunde du vara så oansvarig!? I handskfacket ligger kondomer. Du får dem säkert i skolan också, men nu har du några med dig om du ska ut och träffa killar. Du börjar bli vuxen och det är bra, men se till att ta lite ansvar också! Det är vad det hela handlar om – att ta ansvar för vad du gör för det kommer ingen annan att göra åt dig. Jag kommer inte att finnas där för att hjälpa dig hela ditt liv. Nu pratar vi inte mer om det och åker för att köpa hämtmat.”

Vid rödlyset, vid Zinkensdam, dricker pappa av kaffet och ler mot mig. Han ser på mig att jag skäms och han ser på mig att jag har förstått. Han lägger en hand på min axel och klämmer åt, innan han växlar och kör oss hem.

Några månader senare följde pappa med mig när jag skulle testa mig för HIV för att vara säker på att jag är frisk. Båda gångerna – prov och svar – följde han med mig upp till väntrummet. Båda gångerna frågade han om jag hade träffat något trevlig kille ännu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s