Var och en blir salig på sin fason

Bland pappas papper finns ett utkast på ett brev som han har skrivit. Det är daterat den 10 maj 1996. Till vem det är eller varför han skrev det, vet jag inte. Men såhär lyder några rader på en av de mer omarbetade sidorna.

”Min uppväxt är bunden av traditioner, vilka jag låtit min son och dotter ta del av. Jag vill ge dem traditionen som ger dem val och frihet, utan tyngden av förväntningar eller krav på att bli vad de inte vill bli. Jag har inte alltid följt den traditionen själv eller bjudits att göra så. Vem är jag att neka dem den lyckan?”

Om jag år 2000 hade fått ta del av pappas rader hade jag nog fått ett samtal med pappa som jag aldrig kommer att få nu. Trots det förstår jag en sak genom dem raderna: han var en enorm person som älskade mig väldigt mycket och var fast besluten om att låta min person blomstra ut till vilken personlighet den än var.

Pulsen slog i nacken och varje steg mot dörren kändes som ett steg mot ett stup. Skulle jag bli utslängd eller skulle jag få villkorat uppehälle i familjen Åström? Jag hade ingen reservplan. Det fanns bara: Ut med det!

I några veckor hade jag träffat den första killen som jag erkände som pojkvän. För mig själv hade jag börjat förstå att det här med tjejer inte var min grej ändå. Killar var både härligare och bättre som partner, tyckte jag. Jag var 16 år och hade under två år glidit mer och mer från tjejer till killar.

Att bit för bit komma underfund med mig själv innebar också att bit för bit börja vara tydlig med vem jag utvecklades till. Trots att jag var relativt orubblig i min person och barrikadryttare fanns ändå en barrikad som jag inte vågade mig upp på. Det var den i föräldrahemmet. Det var den om att jag skulle göra mina föräldrar besvikna. Men jag behövde komma ut. Jag behövde upp på den där barrikaden och visa vart åt jag ville med mig själv.

Jag kom hem från Södermanland för att byta kläder och sedan ta mig tillbaka igen. Genom ytterdörren hörde jag hur det dammsögs. Det luktade möbelpolish i hallen och kristallkronan låg i badkaret under strilande vatten. Det var storstädning på gång.

”Bra, då är mamma okontaktbar och pappa stressad. Då kan jag komma ut en annan dag. Det passar ju inte nu i alla fall”, tänkte jag för mig själv och klev in på pojkrummet för att packa om. Där stod pappa med dammsugaren.

”Hej, Micke! Hur mår du?”

Dammsugaren gick ner i watt och jag gick ner i ton och lät blicken sänka sig den också.

”Jag hörde inte, var det något du skulle berätta? Som var du har hållit hus de senaste dagarna eller varför du ljög om att du skulle på kurs med Elevorganisationen, men är helt uppenbart inte på kurs eftersom ingen av dina vänner visste om det heller?”

Där låg min gula nalle på sängen som jag fick av pappa när jag hämtades på sjukhuset för adoption. Den luggslitna och småsura nallen. I hörnet stod fiskespöt som pappa och jag begagnade när jag var sju i Mälaren. Aldrig hade vi fiskelycka, men vi hade egentid för far och son. I bokhyllan fanns böckerna jag fått högläst för mig som liten; Jack London, Jules Verne, Selma Lagerlöf och August Strindberg. Där fanns all tillit, trygghet och värme.

Nu eller aldrig. Pulsen slog i nacken och ögonen var fast på nallen, spöt och bokhyllan.

”Jag har varit hos min pojkvän. Jag är bög och jag ska tillbaka dit i kväll… om jag får.”

Pappa var tyst. Varför sa han inget? Jag tittar upp och han möter min blick med ett leende.

”Jaha. Och när får man träffa honom då?”

Var det inte mer än så? Hur kunde den stockkonservativa gubben stå där och inte säga något om moral eller tradition!? Varför fick jag inget motstånd!?

”Är det allt du har att säga, pappa?”

”Var och en blir salig på sin fason, Micke. Vänta med att berätta för mamma, är du snäll. I just den här frågan är det inte mig du ska vara orolig för. Sedan är jag lite besviken över att du kanske hade förväntat dig att jag skulle tycka illa om vem du är kär i. Jag älskar dig oavsett. Nå väl…”

Smått besviken över att inte få tillhöra den dramatiska klicken bögar som har en herrejössesberättelse till ”komma ut-process” packade jag om väskan och vände tillbaka till Södermanland och sommarkärleken.

På tåget ringde jag till pappa och tackade honom för att han var han.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s