När pappa var morfar och livet log

Agnes och Benjamin Foto: Mikael Wallentin Åström

Agnes och Benjamin
Foto: Mikael Wallentin Åström

Alzheimers sjukdom är sannerligen en anhörigsjukdom. Den tar inte hänsyn till om den förtär en människa inför barn eller vuxna. Sjukdomen tar inte heller hänsyn till om den lämnar kvar orken eller vettet – eller inget av det – till oss som en gång kände den sjuke.

Sjukdomen tar inte hänsyn till om den pulvriserar goda minnen hos oss friska. För i all förtvivlan och hopplöshet är det ibland svårt att minnas hur det var när sjukdomen inte fanns i våra liv.

Benjamin hade stått vid fotot av pappa och klappat det. Den lilla stämman i honom var väldigt liten nu. Han viskade, men hans mormor – min mor – hade hört allt och det skar i henne:

”Morfar, varför vill du inte leka med mig? Varför säger du inget när jag pratar med dig?”

Blogginlägget är tillägnat mina syskonbarn, Benjamin och Agnes.

Ni båda, Agnes och Benjamin, var morfars ögonstenar. Inget ont skulle hända er och han bröt nästan ryggen – bokstavligen –  för att ni skulle ha så kul som det bara gick. Era skratt var som dunkuddar som exploderar i ett kuddkrig till miljoner med kittlande fjädrar som fick pappa att vika sig för era krav när han bubblade ikapp med era skratt.

Er morfar var inte närmelsevis så hård med principer som han hade varit med er mamma och mig. Bordsskicket var inte längre en nödvändighet – bara ni åt och mådde bra. Att hälsa artigt innebar inte att styltigt stå upp och ta i hand och krama om ni ville. Det innebar att er morfar ställde sig på knä och tog emot attackkramar från er båda.

Benjamin, jag minns när du började gå och utforska världen. Du tog din morfar i handen och gick med honom till något du ville titta närmare på. Det var morfar och du. Du kanske inte minns det, men jag minns det med glädje. Benjamin, du somnade ibland på hans bröst när han lyssnade på Bellman eller Fred Åkerström. Du var trygg där. När han tittade till dig i spjälsängen kunde du skratta till med ett nästan öronbedövande högt skratt som fick din morfar att genast börja leka med dig. Din mamma kunde bli tokig på honom! Du skulle sova och absolut inte leka. Din morfar och du fick lite lek och sedan kunde han sitta med dig tills du hade somnat. Det var morfar och du.

Pappa kunde gå in flera gånger till sin dotterson och bara titta på där han sov. Men han visste också att det inte skulle dröja länge förrän han inte längre kommer att kunna leka med sin Benjamin; att det är närmare än längre ifrån innan han skulle komma att glömma vem hans dotterson är. Den insikten blev en sorg som tärde på pappa. Tärde på din morfar. För honom var det värre än att dö, berättade han för mig. Det var att glömma vilka han älskar.

Agnes, du trollband morfar och fick honom att känna sig behövd igen. Din uppenbarelse var så lik din mamma som barn, liksom ditt temperament. Jag minns hur du välte omkull datorn, som din mamma satt och skrev på, när du inte fick nog med uppmärksamhet. Morfar hade hejjat på dig. Din mamma hade blivit vansinnig. Jag minns också den där gången när jag fick dig att tro att det fanns troll under sängen. Morfar hade bokstavligen dragit mig i örat och sagt åt mig att det inte är kul. Det var morfar och du under lång tid och jag är lycklig över att du har ett klarare minne av din morfar än din lillebror.

Därför behöver du hjälpa din bror att minnas sin morfar ibland. Minns hur ni lekte alla tre och minns hur din morfar stoppade om er om kvällarna när ni sov över.

Pappa kunde gräva i grönsakslandet i flera timmar extra för att du, Agnes, skulle få pröva, utan att egentligen hjälpa till. Det slutade alltid med att ni omfördelade jord från en plats till en annan. När jag rationellt frågade om det verkligen var effektivt trädgårdsarbete hade pappa skrattat åt mig: ”Du kommer att förstå när du själv får barn eller kanske till och med barnbarn .”

Benjamin och Agnes, hade er morfar funnits kvar hade han lekt med er. Han hade lärt dig alfabetet, Benjamin – som du så duktigt övervinner själv nu. Han hade lärt dig om trädgården, Agnes. Och tillsammans hade ni utforskat Stockholm – på era villkor och med samma kärlek som er mamma och jag fick som barn.

Till min älskade syster och mor, hjälp dem minnas det som var bra…

Till mig själv: håll ihop.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s