Pappas pedagogik i fotboll

Pappa beslutade sig för att jag skulle bli fotbollsspelare en sommar när jag var fem år. Anledningen till att jag minns det hela väl är för att historien aldrig riktigt lät sig glömmas. Det var ett trauma, en anekdot och ett typ av ställningstagande i den mån en femåring kan göra sådana.

Vi började med att sparka lite boll, pappa och jag. Det var inte det roligaste jag visste, men jag fick vara med honom och jag slapp mamma och syster för ett tag.

Jag hade mina vita Asterix-sneakers på mig, shorts och en röd t-shirt.

Solen gassade och det böljade lätt om trottoarerna omkring grusplanen som kändes enorm. Det var en ren idyll i förorten. Som hämtat ur en talong från ett politiskt parti eller som en del av en frikyrkokampanj.

”Är du beredd då!?” frågade pappa förväntansfullt och sparkade iväg bollen som jag satte efter. Jag var oduglig på att ta emot bollen. Det skulle inte bli någon Maradona av mig.

Grusplanen hade vi för oss själva. Det dammade ordentligt om pappas fotarbete. Mitt eget fotarbete hade däremot annat att önska, men jag var noga med att sparka bollen precis som pappa hade lärt mig. ”Inga tåfjuttar!” som pappa uttryckte det.

Systematiskt skulle bollen sättas i spel. Jag gick mot bollen – jag sprang inte, utan jag gick. Varje boll som jag skulle sparka mot pappa föregicks alltid av en systematisk kalkyl. En, två, tre, fyra, fem steg från bollen gick jag. Sedan vände jag på klacken och stegade fem steg tillbaka för att sedan träffa bollen med ovansidan av foten, precis som pappa hade instruerat mig. Det skulle vara precist.

Jag måste ha varit som sandpapper på pappas synapser och prövat hans tålamod ordentligt. Det tog sådan tid för mig att göra något så enkelt som att sparka på en boll.

”Du kanske passar bättre i mål, gubben? Vi prövar det”

Pappa placerade mig i mitten av målet och satte bollen en bit framför mig. Jag hade sett hur målvakterna på TV gör och böjde mig lätt framåt med händerna framför mig.

Gruset smattrar till under sulorna på pappa och han tar sats med några steg. Bollen sätter av med en väldig fart som träffar mig i magen. Jag faller bak, tappar luft och kämpar i panik efter andan.

Jag sätter mig upp och skriker ut min smärta bara för att möta pappa som viker sig av skratt så att han behöver ställa sig på knä, mitt på grusplanen. Min bak var dammig, min röda t-shirt hade nu en dammig cirkel på sig. Mina händer var dammiga och jag var tvärilsken!

Bollen plockar jag upp. Lille-skuttårar flyger ur mina stora bruna ögon och jag sätter av mot pappa. Tar tag i bollen och drämmer den rakt i ansiktet på honom så att hans glasögon trillar av. Därefter sätter jag av mot mamma som måste ha hört mig skrika och möter mig springandes med syster i högerhanden.

Ah, denna dramatik! Det måste ha varit bättre än Dallas för grannarna.

Den kvällen vägrade jag att prata med pappa. Dagen efter bad han om ursäkt, bjöd mig på Clock och frågade vad jag hellre skulle vilja göra. Den dagen slutade allt med att jag fick ett munspel och han letade upp en kyrkokör där jag kunde få sjunga. För musik kunde jag utan att tänka och utan att behöva bryta ner det i detaljer för att lyckas med.

Vad pappa än tyckte vet jag att han var mäkta stolt över mig när jag som tonåring stod på scen i olika uppsättningar och sjöng. Efter föreställningarna kunde han oblygt berätta för vänner och bekanta om händelsen som fick mig att överge en lovande fotbollskarriär till förmån för musiken, när jag var fem år gammal.

Pappas standardkommentar över händelsen var alltid: ”Ja, det var inte min mest pedagogiska stund i livet.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s