”Hela rummet var kräkit!”

Nalle Foto: Mikael Wallentin Åström

Nalle
Foto: Mikael Wallentin Åström

Utanför daghemmet Midgård, i Sundbyberg, klättrade Lill-Niklas och jag upp i ett av träden bakom de rosa lusthusen på gården. En perfekt sommardag, i perfekt klätterhöjd i ett träd som bar några vindruvsliknande bär på sig. Det blev fyllefest för en femåring med resultatet: nervvrak till föräldrar.

De stora klasarna med bär tyngde de yttersta grenarna rejält. Mörka och saftiga.

”De är goda. Smaka, Micke!”

Lill-Niklas höll fram en näve med bären och jag prövade några stycken. Det måste ha varit en angenäm smak, för jag tog några till och några till och några till…

Lekstunden började rundas av. Maggan och Mimmi, två av våra fröknar, kallade in oss för vilostund.

Jag minns att jag gick mot Lovis madrass med rosa överdrag på. Men jag fick ingen styrsel på benen. Istället snubblade jag omkull och började krypa okontrollerat mot min sovplats. Rummet började snurra och jag minns en doft av rengöringsmedel som golvet nyligen hade svabbats med.

Kräket kommer  oväntat. Det står som en lila kaskad ur munnen på mig och rakt över min andra gruppkompis Nathalies madrass, med samma rosa överdrag. Maggan tar tag i mig och springer med mig till badrummet. Därifrån är det svart och jag minns inte mer förrän jag kommer till S:t Görans sjukhus.

De vindruveliknande bären visade sig vara övermogna fläderbär. I det pulserande solskenet hade de börjat jäsa och effekten blev delvis en lätt typ av alkohol, men också att det var rent olämpligt för en femåring med god aptit att äta dem klasvis.

”Din son har blivit förgiftad!”

Maggan når pappa på jobbet. Han har i efterhand berättat att han trodde det värsta och att han nu skulle förlora mig. Trafikregler fanns det inga och nerverna låg precis under ytan.

Den trogna Saaben, i blå kaross, satte av mot S:t Görans sjukhus, dit jag hade fått åka ambulans. Jag grämde mig över att inte minnas själva resan. Bara det ett trauma i sig – att inte få vara med när det händer!

Jag sitter på en brits med brun galonklädsel. En sjuksköterska med brunt uppsatt hår sticker mig i fingret för att ta blodprov. Hennes fingrar ser ut som små korvar. Det luktar som i en tandläkarmottagning.

Hon frågar flera gånger om jag är rädd för att kräkas.

”Nej, jag är en stor pojke nu och kan kärkas massor!” svarar jag muntert.

Det här minns jag allt för väl. Det här ÄR ett trauma.

Sjuksköterskan ger mig något vitt att dricka. Det ser ut att vara mjölk, men det smakar surt.

”När du behöver kräkas måste du kräkas i den här” säger sjuksköterskan vänligt och pappa tar emot skålen i kartong och håller den under min haka.

Nu väntar vi bara. Jag tittar ner i det gula linoleumgolvet och pappa klappar mig lätt på ryggen.

”Lilla gubben, så du skräms.”

Det känns som om huvudet ska explodera och ytterligare en lila pelare av kräks forsar ur min lilla kropp. Pappa håller om mig hårt. Hans skjorta får fläckar på sig och jag skriker ut förlåt för att jag smutsar ner honom. Jag gråter. Kräks. Gråter. Kräks. Kunde ingen få stopp på det!?

Jag försöker slita mig loss, men pappa håller mig väldigt hårt nu.

”Så, ja…. Kräks lite till så kommer du snart att må bättre, gubben.”

Nästa minne av sjukhusvistelsen är att pappa och jag ligger på en sjukhussäng.

Han klappar mig omsorgsfullt på kinden och pussar mig på pannan. Mamma sitter bredvid med lillasyster.

”Du kräktes jättemycket! Hela rummet var kräkit!” säger syster stolt och återberättar hur hela kaskadkräkningen hade fått alla att behöva vila med småbarnen – de under fem – och att personalen fick trösta alla som var oroliga och nerkräkta.

Jo, nog var hon ett stöd alltid, syster. På sitt vis.

”Här. Jag tog med din nalle, Picke.”

Picke. Syster kunde inte säga Micke och det blev därför Picke.

Pappa tar emot nallen och jag ligger matt i hans famn.

”Lilla gubben. Det blir inga fler bär från det där trädet.”

Pappas röst är nästan viskande, men stabil och ärlig.

”Det var ju vindruvor?”

”Nej, Micke. Det var fläderbär. Det som hände dig var det som hände med Emil i Lönneberga. När Emil och Griseknoen blev fulla. Kommer du ihåg?”

Som av en händelse visades VHS-bandet för mig. Säkerligen i ett pedagogiskt syfte.

Det var mysigt i pappas famn, med nallen i sängen, med syster som pratade kräk och mamma som pussade på oss alla en hel dag. Två dagar senare hade min lilla kropp återhämtat sig och nalle och jag fick åka hem.

Pappa fanns med mig varje dag efter jobbet och mamma vid min sida hela tiden.

Maggan, på Midgårds daghem, sågade senare ner fläderträdet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s