Förneka inte sorgen eller döden

Det finns mycket som pappa har gjort av ren kärlek som egentligen bara var fel.

En sådan sak var att inte tillåta mig finnas med på pappas biologiska pappas begravning. Farfar, helt enkelt. Anledningen att jag benämner farfar Gösta så är för att han dog när jag var väldigt ung.

Farfar Ragnar var han som agerade farfar under min uppväxt, min farmors sista man. Men vi kallar Gösta för farfar ännu. Här kallar jag Gösta för farfar.

Farfar bodde i ett inrökt och murrigt hushåll. Tavlorna fascinerade mig liksom böckerna och alla föremål han hade samlat på sig genom åren. Något som jag minns extra tydligt är en Djurgården IF-pingvin.

DIF:s emblem utgjorde pingvinens hjärta. Den röda näbben var stoppad med något hårt. Bröstet i gult. Kappan och vingarna i blått. Undertill satt två röda fötter.

”Den får du, gossen min”, skrattade farfar från sin rökfåtölj. I sin bruna rökrock satt farfar och puffade på några cigariller. Det stank rejält i lägenheten. Det tårades i ögonen på mig när jag kramade om honom. Det slog upp som en vägg av inrökt farbror mot mig.

Det var cigaretterna, cigarrerna och cigarillerna som sedan tog död på farfar. Han dog i lungcancer. Smärtsamt och utdraget.

Pappa ville inte att jag skulle se farfar på sjukhuset och höll mig därför borta från sjuksängen där han låg, med slangar i armar, hals och näsa. Såhär i efterhand förstår jag att både mamma och pappa såg till att hålla syster och mig sysselsatta med annat. Jag kan förstå att farfars skrik i dödsångest kunde ha skrämt mig. Jag kan också förstå att farfars våldsamma kramper av smärta skulle ha gjort mig orolig. Syster och jag skulle inte tänka på farfar eller döden på det viset.

Men så kom döden. Farfar fanns inte längre kvar. Från film hade både syster och jag förstått att det skulle bli en begravning. En begravning som varken syster eller jag fick gå med på.

”Det var för er skull. Ni var så små och förstod kanske inte”, brukade mamma och pappa förklara sitt beslut för syster och mig.

Vad varken mamma eller pappa förstod var att de förnekade mig min sorg och min bearbetning av att farfar inte fanns längre. Jag har kommit över det hela i dag, men jag är rädd att samma skeende kommer att drabba Benjamin och Agnes. Att en vuxenvärld villkorar, definierar och begränsar deras sorg och bearbetning.

Pappa har inga skrik av dödsångest. Han plågas inte – det är vi som plågas av hans alzheimer. Han har kramper till följd av parkinsons, som börjat bita tag i de delar av hjärnan som fungerar ännu. Det är bara vår projektion av ångest, smärta och lidande som tillskrivs pappas tillstånd. Pappa är bortom substans i sig själv.

Ur mitt perspektiv att se det förstår både Agnes och Benjamin att deras morfar är sjuk och snart kommer att dö. När deras morfar försvinner försvinner också en viktig länk till ett sammanhang för dem båda. Den här länken kan ingen mer än Benjamin och Agnes sätta ord på. Den här länken kan ingen mer än de själva avgöra hur stark eller svag den egentligen är. Därför vore det fel av mig och andra i deras omgivning att förneka dem att själva definiera avslutet med sin morfar. Därför hoppas jag att Agnes och Benjamin får vara med på sin morfars begravning.

Det är lättare att bearbeta vad du gjorde än sådant du aldrig gjorde, men önskade att du hade gjort.

Annonser

2 thoughts on “Förneka inte sorgen eller döden

  1. Tänk vad olika vi kan se på saker och ting..
    Jag var aldrig med på vare sig farfars, mormors eller morfars begravning och har aldrig tänkt i de banorna… Jag visste att när de dog så kom de till himmelen.

    Den finaste begravning jag någonsin har varit på är min egen fars.
    Jag ångrar så otroligt att jag inte ställde upp ett par kameror i kyrkan för att kunna titta på…

    Jag sade till en kompis att den var så fin så jag ville om den…
    Hon erbjöd sig att hjälpa till och jag föreslog att hon kunde lägga sig i kistan, men då drog hon sig ur…

    Mor är inte så långt gången i sin sjukdom så hon är väldigt medveten om mycket.
    Detta med parkinsonism och gap och skrik från mors sida och som de vise förklarade mig berodde på sjukdomen visade sig senare bero på den missvård mor utsattes för på vårdcentralen och hade omsorgen tagit sitt ansvar, så hade mor inte behövat bli så missvårdad och kränkt som hon blivit.

    Förklara för barnen vad det innebär och låt sedan de bestämma om de vill följa med…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s