Pappa grät av mitt hat

Pappa och jag Foto: Mikael Wallentin Åström

Pappa och jag
Foto: Mikael Wallentin Åström

I våra liv finns stunder då vi själva känner oss som minst värda. Värdet av vår person mäts av vår självupplevda förmåga att svara upp mot vår självbild – som den vi vill vara. Vem vi sedan är, är en helt annan sak. Vem vi är, är ofta den som infinner sig när ingen annan ser på.

Under tonåren hade jag ingen egentlig rebellsida, men jag blev direkt otrevlig och var ofta snarstucken. Jag visste bäst och mina föräldrar hade inget att säga till om. Allt som oftast var det läpparnas bekännelser inför dem. Bara för att få tyst på dem. Ibland skapade jag avgrunder mellan oss. Mot pappa var avgrunden som djupast när jag var 15 år.

Syster kom en kväll in på mitt rum och frågade varför jag var så arg på pappa. Vi hade bråkat en hel kväll. Gräl utöver de vanliga argumentationernas effekter.

Syster fick inget svar den kvällen. Innan hon gick säger hon: ”Pappa grät, du vet det va? Pappa grät och jag har aldrig sett honom gråta. Du måste säga förlåt.”

Personpåhoppen var ammunition som bröt igenom lager av distanssäkrad mentalitet.

Pappas svaga punkter utnyttjades systematiskt och jag gjorde allt för att bryta igenom hans rationella kostym. Få honom att brista, tappa fattningen och därigenom vinna. Vad det nu än var jag ville vinna.

Orden som brände till var att jag hatade honom. Jag såg honom som en besvikelse. Han var inte vatten värd. En gubbjävel som lika väl kunde dö!

Men, pappa bara stod där. Han bara stod och tog emot. Efter att jag hade gormat klart – halvt koleriskt – frågade han lugnt och sansat: ”Är du klar nu? Är du klar med ditt sätt? Gå. Bara gå. Vi har inget mer att säga varandra.”

Varje stavelse hade haft hullingar. De hade borrat igenom pappas rationella kostym och alla lager av styrka mot att låta sig bekommas av ord. Väl igenom lager efter lager av självsäkerhet och självkänsla hade hullingarna hakat fast i pappas hjärta. Han slet ut ord efter ord och såren började blöda. Det blev för många. Det blev för mycket. Pappa hade börjat gråta.

I min idiotiska stolthet teg jag. Pappa fick inget förlåt den kvällen. Jag gav honom aldrig det balsam som skulle ha lindrat vad som sårat hans självkänsla. Inne på pojkrummet satt jag och grävde ett hål av självförakt och hatade mig själv. Jag levde inte upp till bilden av mig själv som den goda personen. Gapet mellan den här personen och personen som jag ville vara hade blivit allt för stort. Jag var värdelös.

Kvällen efter hade vi gäster och jag charmade gästerna som alltid. Pappa hade lärt mig att underhålla hög som låg med kallprat och hitta små krokar för konversationer bara genom att lyssna på hur en person talade eller se på vad personen klär sig i.

Jag var guldgossen med polerade skor och ett polerat språk. Mamma och pappas stolthet. Systers storebror. En Mr. Jakyll och Mr. Hyde. Ingen av gästerna kunde ana vad som hänt kvällen innan och ingen av gästerna skulle kunna föreställa sig hur hemsk kattguldsgossen egentligen var.

När jag fyllde 25 pratade jag med pappa om händelsen som hade inträffat tio år tidigare. Jag ville få mitt hjärta lättat, men också höra om han själv hade tänkt på det hela.

”Micke, det var väl så att du inte mådde så bra den tiden? Jag vill inte ljuga och säga att jag inte blev sårad. För det blev jag. Jag kunde inte förstå att du kunde känna så mycket hat för mig.”

Jag började gråta. Kanske var det vinet, som vi hade skålat i, eller kanske var det bara en förlösande känsla som pappa fick till när han erkände mitt misstag och såg förbi symptomen av mitt utfall den kvällen – tio år tidigare.

”Förlåt, pappa. Förlåt.”

”Tänk inte på det nu. Nu har du sagt förlåt och det är klart att jag förlåter dig. Jag älskar dig, Micke.”

När pappa började bli glömsk i sin Alzheimer kunde han ibland reflektera över händelser flera år tillbaka i tiden. Oftast var det roliga saker som syster och jag hade gjort, men ibland kom just det här minnet fram. Den där pappa grät av mitt hat.

Annonser

2 thoughts on “Pappa grät av mitt hat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s