En käftsmäll av Alzheimer

Mamma skulle gå på fest och bad mig att passa pappa. Det var min första riktiga smäll av alzheimers sjukdoms nyck.

Till en början var kvällen obesvärad. Nästan som förr. Pappa i fåtöljen och jag liggandes i soffan med en trött blick på Discovery.

Mellan akterna brukade pappa flika in någon allmän fakta utifrån programmet. Gärna om det var om     andra världskriget. Han brukade peka upp mot en av bokhyllorna och hitta referensen till något av programmets anslag. Det var väl en viss stolthet i det, kan jag tro. Han fick visa mig, lära mig och vara behövd.

Hyllmeter efter hyllmeter fylldes av skönlitteratur. Tätt packat jämte historieböcker om krig och fred.

Men i kväll satt pappa tyst.

Vi såg på en dokumentär om Hitlers sista dagar. Jag förväntade mig en och annan kommentar, men inget kom.

”Pappa, vilken bok berättar om Eva Braun?”

”Jaså, hon! Ja, det är ju i slutet av Hitlers liv.”

”Mm… vill du ha kaffe?”

Pappa behövde inte svara och jag serverade honom en kopp kaffe. Numer ville han ha tre eller fyra bitar socker. Inte längre två. Ett symptom på alzheimer delvis, men svårt att avgöra med alla bromsmediciner som störde hans aptit och sömn.

Koppen med fat stod länge. Allt för länge. Skulle han inget ha?

”Micke, ska jag sätta på en kopp kaffe?”

Pappa hade inte reflekterat över koppen framför sig. Dofterna av skånerosten, som var bland det bästa han visste, tycktes inte finnas i hans sinnevärld.

”Du har en kopp framför dig, pappa.”

Pappa sökte med handen framför sig. Han såg inte koppen. Jag fick hjälpa honom med handen till koppens öra.

Det ömtåliga porslinet tycktes inte vilja vara i pappas fumliga fingrar. Den ratade honom och pappa gav upp.

Irriterad gick han och lade sig.

Mina försök att bjuda honom på kaffe i en mugg var som att tvinga honom från en princip. Finns kopp med fat dricker du också i kopp med fat!

Några timmar senare hörde jag hur pappa rumstrerar i sovrummet. Jag öppnade dörren och såg pappa slå vilt omkring sig med sin kudde.

”Pappa! Du drömmer!”

Hans ögon var svarta. Han gjorde ett utfall mot mig. Precis i tid fångade jag upp hans hand som slog mot mitt ansikte. Precis då ”vaknar” pappa och faller i gråt.

Min pappa blev plötsligt som ett litet barn som med hela sin kropp och röst säger förlåt. Ett barn som är rädd att bli övergiven.

Jag tröstade honom. Kramade honom hårt och klappade på hans kind.

Jag bäddade ner honom och stoppade om honom, precis som han gjorde med mig som barn.

Tårarna fortsatte ner från hans kinder och min pappa jämrade sitt förlåt, om och om igen tills han av utmattning somnade.

Mamma kom hem en stund senare. Jag nämnde valda delar av vad som hade hänt. Det om att han gått i sömnen blir min valda sanning.

Medicinerna gör att han delvis hallucinera,  berättar mamma.

Jag åkte hem för att sova, men fick inte en blund.

Allt jag såg framför mig är pappas svarta ögon och den lilla pojken som desperat famnar om mig. Pojken som skriker ut sitt förlåt.

Pappa…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s