Jag ska bära varje ord som om jag bar far

De musikaliska förmågorna skulle uppmuntras. De skulle förädlas. De skulle låta mig resa från det likgiltiga till det intensiva. Pappa ville locka fram mina känslor som låg och skavde. Vi gjorde det tillsammans. Vi gjorde det till Bellman.

Carl Michael Bellman hade de två viktigaste delarna av det som pappa högaktade mest: historisk relevans och texter med en egen röst som bar sig igenom tiden oförändrat.

Glimmande nymf fick pappa till fuktiga ögon, utan att han fällde tårar. Varje fras var omsorgsfullt lindad i toner av den tillfälliga förälskelsen som enligt pappa är det vackraste en människa förmår sig känna.

Tillsammans bröt vi itu Bellmans texter och pratade om ordens mening. Jag var inte mer än sex år när vi började med det.

Vi satt på landet i Roslagen och lyssnade till Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks tolkningar från kväll till tidig morgon. När solen sakta bröt igenom sommarmorgonen fanns alltid frukosten framdukad av pappa.

Då och då bröt jag ut i sång. Speciellt när ”Solen glimmar” spelades. Min favorit. Den gav ett skimmer över vår vänskap – pappas och min. Det var vi som satt i båten och följde strömmarna mot Danviken.

Mellan spåren på LP-skivorna berättade pappa om sina egna snedsteg som ung. Även om hans snedsteg inte hade invigt honom i Bacchi Orden, hade han en och annan ånger att döva dagen efter. Som den gången han gick hem till fel flicka och ändå blev inbjuden eller som den gången hans farfars säng gick sönder efter en natt med någon vild flicka.

”Varför lära dig av egna misstag, när du kan lära dig av mina? Men du gör klokt i att göra en mängd snedsteg själv också. Annars förstår du inte när du gör rätt, Micke.”

I dag finns de här stunderna bara i mina minnen. Nu odödliga genom att du läser om dem.

I dag finns också en oundviklig sanning som år efter år, månad efter månad och dag för dag bereder sig i mitt mentala väntrum.

”När jag är död ska du sjunga Glimmande Nymf, Micke.”

Önskan har varit stående sedan jag var barn. Jag har alltid vetat att döden fanns, men inte att den också skulle gälla oss. Naivt.

När pappa går mot sin sista vila ska jag inte bara stolt sjunga för oss som älskar honom. Jag ska bära varje ord som om jag bar far.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s