Härskare Alzheimers labyrint

Pappa Bengt Åström, precis innan han blev som mest sjuk i Alzheimer. Foto: Mikael Wallentin Åström

Pappa Bengt Åström Foto: Mikael Wallentin Åström

Att prata om pappa är som att prata om en levande död.

Varje gång jag pratar med mamma i telefonen inleds samtalet alltid med att ”pappa är som vanligt”. Det där ”vanligt” innebär att han drar i sin sele, som ska hålla honom kvar i rullstolen. Han rycker till då och då mumlar något som ingen förstår. Hans blick är tom. Ogenomtränglig och kall.

Han som sitter i stolen är inte pappa, men är det ändå. Ibland går det flera veckor innan jag tar mig för att besöka pappa. Besöken blir allt glesare i takt med att hans person har försvunnit in i Alzheimers labyrint.

Härskaren är hämndlysten och en egoist. Den när sig på minnen och kärlek. Den äter av sin fånge tills det bara finns dött kött kvar. Härskaren hämnas för det som den själv gick miste om – allt det som var ett liv.

Pappa finns där inne, någonstans. Irrandes omkring i den väldiga labyrinten som är hans fängelse och sjukdom. Väggarna omkring honom har målningar av minnen, som ett efter ett plockas ner av Alzheimer. Till en början smetades delar av målningarna ut. Nu försvinner dem helt.

Det är ett rån. Det är en stöld. Det är ett mord.

Då och då finner pappa en ljusglimt och tar sig mot det. Det är då han kan skratta till och känna igen en person. Mamma – hans ros, inte minst. Men, snabbt lägger Alzheimer – hans härskare – nya murar omkring honom. Labyrinten ändras om och den väg han lärt sig hitta ut genom finns inte längre kvar.

Den tomma blicken är inte pappa. Det är en vilsen mans blick. Är det så vi ser ut när vi inte hittar ut ur våra labyrinter?

Inom mig kokar det av ilska. Hur kan värdighet existera om människan inte längre existerar?

När ingen såg viskade jag en dag i pappas öra: ”Pappa, hör du mig? Det är din son, Micke. Snälla gå mot min röst. Snälla, bara för ett tag! Snälla…”

Jag vet inte om jag väntade mig ett mirakel. Att pappa skulle hitta ut ur Alzheimers labyrint. Omfamna mig och vara pappa igen.

Jag skulle vara den bästa sonen. Jag skulle vara hans bästa vän och vi skulle ha det som förr igen – om än bara för ett tag. När jag blev ledsen, skulle han trösta mig. Hans armar skulle skapa ett vi och världen omkring skulle vara ett dem. Han skulle sedan ta ett steg tillbaka och le. Jag har blivit vuxen, men behöver gubben ändå.

Jag saknar honom. Varje dag. Jag behöver honom ännu och det gör så fruktansvärt ont.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s