Envishet är en dygd

Ett barn gör som vuxna gör, inte som barnet blir lärt. Det var väl ofrånkomligt att jag just därför blev den envise individ jag är i dag, med en pappa som var precis likadan.

Pappas ständiga pillande med frimärken, myntsamlingar och tavelköp låg som ett ledmotiv under hela min uppväxt. Samlandet i sig bidrog till pappas ständiga lärande av språk och historia. Vad stod det egentligen på mynten och frimärkena?

Det var en nötning av tålamodet som pappa egentligen inte hade något större utrymme för, men envisheten fanns där. Till varje pris skulle koderna dechiffreras till begripligheter.

Bok efter bok plöjdes, pärm efter pärm med frimärken färdigställdes i kompletta samlingar. Expert efter expert kontaktades. Tavla efter tavla konstnärsbestämdes och mynt efter mynt fann sin rätta plats i karaktär, präglingsperiod och syfte.

Pappa stod inte ut med att inte veta eller att inte förstå. Han gjorde verkligen allt han kunde för att övervinna varje hinder som kunde överkommas med en stor portion tid i böcker eller samtal – envishet.

För pappa var det därför inte konstigt att pressa mig till samma gränser som sig själv, när han såg att möjligheterna fanns inom räckhåll.

Åtskilliga läxförhör i köket slutade ofta med att jag uppgivet proklamerade att jag skiter i allt. Åtskilliga gånger stängde pappa dörren om oss och fortsatta nötningen av mitt tålamod tills dess att jag dechiffrerat mina egna koder till begripligheter. Tills jag förstod och mindes.

Det var inte många av mina vänner som hade det som jag. Jag förstod snart att pappas pedagogik avvek en smula. Jag kallade det för tortyrliknande förhör. Mina lärare kallade det för engagemang.

Med tiden fann jag egna metoder att snabbare arbeta in stora mängder information och pappa och jag kunde ha minnestävlingar om vem som kunde minnas flest detaljer i en text, en historieskrivning eller memorera detaljer i ett rum eller personer. Allt gick att koda, dechiffrera och minnas. Det var envisheten som drev på.

Nackdelen var förstås att två envisa personer som vill dra åt olika håll snart börjar konkurrera. Blanda i stolthet också och du får dumhet.

Under några tillfällen kunde pappa och jag argumentera till leda.

Ingen av oss ville vika sig för den andre. När det ville sig illa kunde det gå veckor för en diskussion att ta slut eller återupptas. För när dumheten blev som störst kunde vi hantera varandra med tysthet. Vi vägrade ut varandra, helt enkelt.

Vad som tillsist fick oss att börja prata igen var när vi inte längre mindes varför vi en gång tystnade. Det dröjde nog så snart innan vi befann oss på ruta ett igen.

Den där metoden nöttes bort med tiden och vi närmade oss varandra med mer förståelse för varandras olikheter. Men när jag minns de här stunderna märker jag att det var våra likheter som fick oss att strida och likheterna som också fick oss att ha överseende med varandra, med tiden.

Min största lärdom av envishet är att jag klarar mer än jag tror. Det går hand i hand med att vara stridbar för min sak, intill dess att saken döms av och jag ställs inför fullbordat faktum. Då är det bara att sadla om envisheten och rida ut beslutet efter bästa möjliga förmåga.

Precis som pappa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s