När pappa gav mig perspektiv – vad är verkliga problem

Jag, som tonåring, bar hela världen på mina axlar ibland. Ofta hade jag djupa funderingar om hur jag skulle komma till rätta med orättvisor och otillräckligheter i världen. Funderingarna av det här slagen finns fortfarande och är en stor drivkraft för mig i mitt arbete och samhällsengagemang, men i dag är jag mer metodisk och utkämpar de strider som jag vet är mödan värd – vare sig jag slutar som segrare eller förlorare.

Tankarna i dag är allt annat än de var som tonåring. Då, kunde jag ha en liten skev bild av vad som var orättvisa, när jag utgick från mig själv. En värld kunde rämna för mitt bortskämda tonårs-jag. Pappa kallade de här stunderna för ”tillfällen för perspektiv och tillfällen för att växa”.

Vi hade en okej uppväxt, rent ekonomiskt. Varken syster eller jag har behövt gå hungriga eller känna att kläderna behövde lappas och lagas. Vi levde aldrig ur hand i mun utan tvärtom fick vi möjligheterna till att utveckla oss själva inom rimliga ramar. Vad nu det är. Allt är förstås relativt. Ändå fann i alla fall jag mig själv att jämföra mig med mina skolkamrater och de i föreningslivet.

Det var alltid någon som hade snyggare kläder än jag eller hade det senaste i teknikväg. Aldrig var jag nöjd med vad jag hade eller såg förbi vad jag hade för att istället se vad mina föräldrar gav mig, egentligen.

Jag skäms lite  den här berättelsen, men pappa gav mig perspektiv och det berättar minst lika mycket om honom som om mitt tonårs-jag.

Det blev ett halvt krig hemma när jag verkligen ville ha en klocka som också fungerade som en multikontroll till TV:n och stereon. Det var det bästa man kunde ha – just då.

Priset på klockan låg på 999 kronor och sålde in sig bra i en tonårings suktande ögon. Det glossiga magasinet doftade euforiskt och innehöll de mest onödiga prylar du kan tänka dig – men allt ville jag förstås ha! Hobbexkatalogen fanns den också, men den var mer som ett diskussionsunderlag för mitt lilla gäng i skolan.

Pappa plockade fram en elegant klocka med tunt urverk och svart läderarmband. Klockan behövde dras upp manuellt och visade både tid och datum på ett smakfullt sätt – för en bankir eller möjligen en statlig tjänsteman.

Jag såg det som skräp. Den var inte ens självgående utan jag skulle alltså behöva dra upp den! SJÄLV!?

Jag visste inte bättre, helt enkelt.

Diskussionen eskalerade snabbt till ett bråk som ledde till att jag blåste på pappas sorterade frimärksrader. Pappas timslånga arbete, som han hade pysslat med under diskussionen, virvlade omkring över hela skrivbordet och blandades upp med de osorterade högarna.

En ny klocka kunde jag inte räkna med över huvud taget nu. Pappas tålamod var prövat till sitt max och han tog tag i mig och puttade ut mig ur sovrummet och stängde sedan dörren.

”Micke, förlåt för igår. Men 999 kronor är mycket pengar. Du kan få den klockan, om du betalar hälften själv. Men då blir det alltså ingen månadspeng den här månaden. Förstår du?”

Pappa satt på sängen och talade milt till mig den där lördagsmorgonen. Jag tror mig ha gått i sjätte klass.

Du som läser kan tycka att jag inte skulle ha någon klocka över huvud taget, som jag hade betett mig. Det är sant. Jag skulle i dag inte ha givit mig själv någon klocka och dessutom dragit in månadspengen för mig.

Pappa och jag åkte på eftermiddagen till Teknikmagasinet för att köpa klockan, som just då inte fanns i lager. Istället tog vi en vända på stan och gjorde det hela till en dagsutflykt istället. Det blev en dagsutflykt som jag bär med mig än i dag.

På vägen hem stannade vi till i den lokala Vivo-butiken för att köpa helgmys till familjen. Pappa skulle ha geléhallon och jag kinapuffar. Framför oss stod två barn med pengar i handen. Varsin tia.

”Det där räcker inte långt.” tänkte jag och betraktade barnen som tog de små tablettaskarna. Deras pengar räckte till två askar var. Ett av barnen ville ha en 200g chokladkaka. Men det fattades fem kronor då. Syskonet la då tillbaka den ena av sina tablettaskar.

”Du kan få fem kronor av mig.”

Mitt bortskämda rättvisetänkande satte genast igång och fick kortslutning. Det skulle innebära att den ene skulle få mindre, bara för att den andre ville ha mer!?

Jag viskade till pappa om vad som hade hänt och hur jag såg på saken. Han tittade på mig med en förvånad min och la tillbaka mitt och hans godis. Sedan gick han till de båda barnen och ställde sig på knä framför dem. Jag vågade mig inte fram utan stod en bit därifrån. Barnens intetsägande miner vändes till glädje i mun och ögon.

De båda barnen plockade sina askar och tog varsin 200g chokladkaka och gav till pappa som gick raka vägen till kassan och betalade godiset åt dem. Barnen erbjöd sina tior till pappa som la dem i barnens fickor igen.

Mig tog han om ryggen och tog mig ut ur butiken.

”Jaha? Varför blir det inget godis, pappa?”

Orättvisan bubblade i mig och jag gjorde mig redo för ett mindre utbrott.

”För att du inte ska ha något godis. Det du visade mig där inne är hur liten du är som person, Micke. Usch. Att andra inte har det lika bra som du är inget du har rätt till. Jag är så besviken på dig.”

”Så du betalar deras godis men skiter i dina egna barn!?”

”Om ditt största problem är att du inte får något lördagsgodis så har du verkligen inga problem, Micke. De där barnen har tio kronor var kvar att köpa godis för efter att deras mamma har handlat det absolut nödvändiga i matväg. Det är deras månadspeng, Micke! Godis är ingen rättighet. Kylen hemma är full. Vill du äta dig mätt så gör det, men be inte om godis är du snäll för det förtjänar du inte. Se till att spara de där 500 kronorna du har i fickan. För du vet aldrig när du kommer att behöva dem. Jag har lovat dig en klocka och har lovat att betala hälften, så spar pengarna.”

Pappa började gå hemåt, men jag stod kvar. Jag mådde allt annat än bra. Här stod jag med 500 kronor och skulle kunna köpa hur mycket godis som helst och säkert mat också, för den delen.

Reflektionen i butiksdörren av mig visade en tjock pojke med ett alldeles för stort ego. Jag skämdes enormt över vad jag såg. Jag skämdes över att ha gjort pappa besviken som hade visat all välvilja mot mig – trots mitt beteende från gårdagen.

Jag tog en omväg hem.

Väl hemma bad jag om ursäkt till pappa som satt och sorterade om sina frimärken. Mina 500 kronor la jag på skrivbordet och förklarade att jag inte behöver den där klockan längre.

”Varför inte det?” frågar pappa.

”För att det finns säkert andra som behöver mina pengar mer än jag. ”

Pappa vände sig mot mig och log. Han tog fram 500 kronor ur fickan och la bredvid min 500-lapp.

”Jag har lovat dig klockan, Micke. Ta de här pengarna nu.”

”Ta pengarna du, pappa och sätt in till någon av de där 90-kontona.”

Pappa kramade om mig. Han var så glad och doftade mysig Old Spice, som han alltid gjorde på lördagarna efter morgonens hyvelrakning.

”Jag vill bara att du lär dig att det finns problem och så finns det verkliga problem. Att de där barnen lever på marginalen är ett verkligt problem, Micke. Men de hanterar det, för att de inte har ett annat val. Du behöver hantera dina problem bättre, för du har ändå väldigt många fler val än de.”

Jag fick en digital klocka som pappa hade köpt. Mycket billigare än den jag ursprungligen ville ha, men den visade tiden och jag tror att den ligger i någon låda och fungerar än i dag, om jag sätter i ett nytt batteri i den. Om det blev något godis den dagen, minns jag inte. Vad jag minns är att jag fick perspektiv på min tillvaro.

Jag bjöds ett tillfälle för perspektiv och tillfälle för att växa.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s