Till min FS-familj i Försvarsmakten

Svensk soldat i Afghanistan. Foto: Henrik Klingberg

Mikael Wallentin Åström
Foto: Henrik Klingberg

Alzheimers sjukdom tär på oss anhöriga på ett sätt som lockar fram skuld, skam och rädsla. Därför behöver vi anhöriga människor omkring oss som vågar lyssna och orkar lyssna. Vi behöver människor som ger oss enorm kärlek och omsorg och som vågar engagera sig, även när det kan tyckas vara jobbigt.

Jag fann syskonskap i min militära utlandstjänst i Afghanistan, många gånger. Under FS 20, 2011, inte minst.

”FS-familjen” från 2010, 2011 och 2013 står mig varmt om hjärtat. Ni är många som har hjälpt mig att ta mig igenom svåra passager av pappas sjukdom i Alzheimer.

Pappa och mamma såg till att hålla sitt sociala liv igång, trots att pappas sjukdomsbild blev allt mer komplicerad. Närminnet blev allt mer avlägset och samtalen med andra kunde finnas i rummet, medan pappa mentalt befann sig i en helt annan tid.

Det här ledde till många missförstånd, men det ledde också till en social skam över vad pappa kunde ta sig för.

Under min tjänstgöring i Afghanistan 2011, FS 20, såg båda mina föräldrar till att skydda mig från de värsta skov som familjen upplevde med sjukdomen. Det var först när jag pratade med syster som bitarna om pappas sjukdomsbild började klarna för mig.

Över en fördröjd lina mellan Stockholm och Mazar-e Sharif berättade syster om en middag som hade spårat ur helt för mamma och pappa.

”Det var väl varmt, kanske?” försökte jag mig på att förklara pappas beteendet.

”Nej, Micke. Pappa klädde av sig och stod bara i kalsonger i vardagsrummet. Han ville ha sex med mamma. Han trodde att de var hemma och för flera år sedan.”

Syster har alltid sagt sanningen som den är. På ett väldigt självklart och obehindrat vis. Det gjorde hon den här gången också.

Det hade hänt en del incidenter i Afghanistan och jag var rent känslomässigt ur balans. Systers ord satte sig som hullingar i bröstet och jag hade inte kraft att dra ut dem. Inte själv.

”Okej… Jag kommer hem på leave [semester] snart. Vi kan prata mer om det här då och se vad vi kan göra?”

”Micke. Det finns inget vi kan göra. Det finns inget DU kan göra. Se bara till att komma hem hel. Pappa kommer att bli sjukare. Jag ville bara att du skulle få veta hur han har det nu, så att du vet. Och inte får en chock.”

Maktlös och försvarslös la jag på och vände mig till min kollega och vän Maria. För det var hon som blev min syster i Afghanistan. Det var ren kärlek och omsorg för min person som kom från den kvinnan.

Maria såg hur besvärad jag var över samtalet och frågade hur det var fatt. Jag vågade knappt berätta vad som hade hänt pappa och mamma. Jag skämdes. Orden snubblade bara när jag försökte berätta.

Det var varken ledsamhet eller ilska i mig, det var bara skam.

Efter många försök lyckades jag ändå berätta för Maria vad som hade hänt. Hon kramade om mig och tyckte att syster hade rätt i att jag inte kan göra något, men förstår att jag har svårt att tänka bort det.

”Tänk på det, för att hjälpa andra behöver du hjälpa dig själv först. Som med syrgasen på flygplanen, Micke. Du måste sätta på din egen mask först, innan du hjälper andra på med sina.”

Hon var klok och jag gick till gymmet för att träna bort alla bekymmer. Gymmet var det stället på Camp Northern Lights där jag fick vara helt själv med mina tankar.

Vid kvällstoaletten kramade Maria och Anna mig, mina närmaste vänner på campen.

Jag skulle ut i fält tidigt dagen efter och skulle inte se dem på en vecka. Mentalt behövde jag förbereda mig och det visste de båda två. Bara genom att de fanns lyfte de mig över vattenytan och gav mig den kraft jag behövde. Det var skoj, mycket skratt och en hel del flams.

Innan de stängde sin barackdörr säger Maria:
”Skäms inte. Din Pappa är sjuk. Tänk vilken fantastisk pappa du har ändå!? God natt, Micke.  Stay Forsty*”

Den intilliggande minaretens klagorop ljöd ut över campen. Det fanns både tröst och en skymt av hopp i Mullans sång. Snart tystnade också han och kvar fanns bara surret av AC:n i rummet.

… Surret och tanken om att jag ändå har en fantastisk pappa.

*Stay Frosty är ett uttryck för att hålla huvudet kallt. I Afghanistan var det mer än vädret som gjorde att den devisen behövde påminnas om.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s