Pappas tre principer

Bengt Åström, demensboendet Solskiftet, Sundbyberg

Bengt Åström, december 2012.
Foto: Mikael Wallentin Åström

Det har snart gått 25 dagar av 100. Bloggen tar mig närmare minnen och låser upp nya minnesraster som kodats in en gång i tiden. Ett inlägg leder mig till ytterligare en berättelse eller flera nya. Men vad är det som driver mig?

På ett sätt är bloggen ett verktyg för att göra pappa odödlig. Genom att jag skriver om honom och att du läser om honom kommer han också att leva kvar, på ett vis.

En annan orsak är att göra upp med mig själv.

Utan någon egentlig censur berättar jag så ärligt jag kan om hur jag har formats bit för bit. Pappa har varit viktig i vem jag faktiskt är i dag. När jag reflekterar över berättelserna ser jag också små spår av hur det kommer sig att min principfasthet och kantighet är präglad i min identitet. Jag ser också hur mitt driv och engagemang vävts in med förnuft och känsla. Det är spår av pappa.

Nu när jag börjar förstå spåren och identifiera min person kan jag också aktivt börja välja om det är vem jag vill vara. För gapet mellan vem jag är och vem jag vill vara får inte bli för stort. Det innebär en enorm ansträngning varje gång jag ska gå emot min natur, bara för att jag vill vara någon jag kanske inte är.

Kan jag börja koncentrera mig på att förändra de mindre smickrande dragen kan jag också se till att bli den jag trivs med att vara.

Missförstå mig rätt nu. Jag går inte omkring och är någon jag inte är, däremot härmar jag gärna de jag beundrar. Och för varje gång min imitation misslyckas, blir jag också lite mer av mig själv. Lite som att härma någons sätt att sjunga. För varje gång jag eller du misslyckas med att sjunga som vår idol hittar vi samtidigt vår egen röst.

Ibland går jag omkring och härmar min pappas beteende. Ibland slår rollen över och det är då jag behöver överväga om jag ska ha en annan strategi för min person. När jag helt enkelt inte är som pappa – för att jag inte är pappa.

Pappas rättrådighet och principfasthet befann sig sällan i gråzonen. När de gjorde det hade han ändå lätt för att manövrera rätt i sina ställningstaganden och i sitt bemötande till andra människor. Det var en färdighet som han hade övat upp genom livet, förstår jag i dag. Det såg så otvunget ut. Det blev så lätt för honom att leva.

I mitt pusslande om vem pappa var som person kan jag också hitta gånger när han själv imiterade de han beundrade. Jag kan hitta spåren av när han misslyckas i mammas berättelser, fasters detaljminne och hur syster och jag upplevde honom som förälder. Sedan kan jag se pappa slå fast vem han är. Kanske byter princip och blir mer av sig själv, istället för någon annan.

Jag vill inte bli som pappa, men jag vill leva lika ansträngningslöst som honom. Jag vill låta mina lungor häva min egen person och stärka min egen individ. Jag vill leva som jag lär. Jag vill ha modet att kunna förändra mina principer och bli mer av mig själv, för min skull.

Jag vill leva som pappa har lärt mig: respektera andra, var sann mot dig själv och hitta din egen väg genom livet.

Tre principer jag otvunget kan leva efter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s