En Soldat med Fräknar

svensk soldat, afghanistan, combar camera, försvarsmakten, fs19

Mikael Wallentin Åström, FS19
Foto: Combat Camera, Försvarsmakten

Det brinnande kriget på Balkan berörde hela Europa. Det var närmare än något annat krig. Rwanda hamnade i skymundan och Sverige behövde agera på grannens rop på hjälp.

Jag var bara ett barn, men jag minns fortfarande nyhetssändningarna på TV. Desperata ansikten. Barn utan föräldrar. Pappa satt alltid med mig och hjälpte mig med att få ett sammanhang till skeendet på TV. Så kom det till sist till Sundbyberg.

Vår sömniga förort hade börjat få till sig krigets barn och familjer. De var på flykt och fick en fristad i Sverige. En stor del kom till oss under sommarlovet.

En pojke, i min ålder, står vid infarten till gården och tittar på medan vi andra leker krig i sandlådan. Vi hade grävt skyttegravar och låg i skjutställning med våra leksaksgevär. En av kompisarna riktar sitt leksaksvapen mot pojken vid ingången. Pojken börjar gråta.

Han slänger sig på marken och täcker för sitt ansikte med händerna. Vi springer mot honom och kompisen som har riktat sitt leksaksvapen mot honom skriker desperat:
”Förlåt! Det är bara på lek!”

Pojken är lång och smal. Han har rödrandig t-shirt på sig och ett par blå shorts. Men benen är vad jag minns allra tydligast. Över benen finns flera hundra små ärr som löper spridda upp mot låren där stora mörka ärr sitter på vardera baksida om låren. På höger ben har pojken en skena i plast och någon form av metall som går upp mot höften.

Vi är två som går ner och klappar honom på ryggen. För när man har gjort fel ska man säga förlåt och klappa på den som du har gjort fel emot. Det satt kvar sedan dagis och hade inte hunnit förändras i takt med det personliga utrymmets framväxt.

Pojken tittar upp på oss som står omkring honom och reser sig. Han säger något som ingen av oss förstår, men vi frågar om han vill vara med.

Han skakar på huvudet. Fortfarande med tårar i ögonen och ansträngd andning. Håret är snaggat på honom och sommarfräknarna ligger över näsan på honom – precis som på mig.

”Fräknar. Som jag och Alex!”

Jag pekar på pojkens näsa, min näsa och Alex näsa.

”Fräk-narrrrr” artikulerar vi hela gänget tydligt för pojken.

Efter ett tag kommer det fram att han är från Bosnien och jag börjar förstå varför han tyckte att vår krigslek var läskig. Men ingen av oss hinner riktigt reflektera klart innan våra mammor och pappor gormar från balkonger och fönster:

”MATEN ÄR KLAR! KOM IN OCH ÄT!”

Vid matbordet berättade jag detaljrikt om slaget på skvadronen (området där jag växte upp). Jag berättade också om pojken.

”Det där var det dummaste, ” säger mamma och tittar besviket på mig.

Mamma hjärta är stort nog för oss alla. Hennes ögon ser alla och välkomnar alla. Men de kan också stänga folk ute. Så kändes det när jag berättade om slaget på skvadronen.

”Nu vet vi att ni bara leker, men för den där pojken var det allvar. Om du någonsin kommer bära vapen i verkligheten, Micke, kommer du att få lära dig en viktig regel: rikta aldrig ett vapen mot någon som du inte är villig att skjuta.”

Pappa berättade om pojkens ärr och hur han förmodligen hade fått dem. Splitterskador. Troligen vid en explosion av något slag. Hela familjen engagerade sig med frågor och funderingar.

Mamma säger god natt till kvällen och sätter sig på sängen. Pojkens fräknar dyker upp i minnet igen och jag tittar på mammas ansikte som har flera stycken av dem.

”Precis som du och jag, mamma, har han fräknar – pojken som grät.”

”Han är precis som du och jag, Micke. I Chile fanns det soldater med fräknar, de är som du och jag också…”

Dagen efter lekte vi inte krig på gården längre. Vi övergick till mer avancerade lekar av kurra-gömma eller klättrade på någon av klipporna omkring bostadsområdet. Alltid fick jag syster att börja gråta hysteriskt när jag klättrade för långt upp eller var för nära avsatsen.

Mammas sista mening, ihop med pappas regel om vapen kom att eka i mig när jag för första gången åkte till Afghanistan år 2010.

Nu var det jag som var en soldat med fräknar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s