En intervention mot rasism – barn

(Ljud och bild kommer upp så snart tekniken löser sig)

Minns ni Lasermannen? John Ausonius som skulle skjuta av alla utlänningar. Mellan 1991 och 1992 sköt han elva personer.

I skolan fick syster och jag höra att vi också kommer att skjutas. Mamma också. Vi alla tre med svart hår.

Jag vet fortfarande inte om skolkamraterna sa det av rädsla för att något skulle hända oss eller om det var en stund av opportunism för ett lag som såg ut av vinna – rasisterna.

Det skreks svartskalle, dödsbarn och annat mer eller mindre kreativt över skolgården.

Lärarna hanterade det så gott det gick. Men kanske med missriktad välvilja? Det var i alla fall så det kändes när syster och jag skulle hålla ett kort föredrag om hur det var att vara från Chile.

Vi skulle prata om den chilenska kulturen, om de gudomliga Anderna och det exotiska språket spanska.

Vi skulle visa att vi är olika, men ändå lika.

Varken syster eller jag kände oss bekväma med uppgiften. Ingen av oss hade ett minne av Chile. Jag hade hellre inget annat vela en utplåna faktumet att jag var adopterad från just Chile.

Vi förklarade uppgiften för mamma och pappa. Två föräldrar som mötte upp vår frustration och frågor om vi kommer att skjutas av Lasermannen.

Pappa och mamma mötte vår lärare för att prata kring vad barnen säger. Det var bara syster och jag som hade svart hår i gruppen av de annars så rågblonda och candréfärgade kalufserna.

Det var första gången jag mötte ordet ”rasism” och det var pappa som så väl definierade Lasermannens motiv för min lärare.

Vi kom alla överens om att pappa och mamma kan berätta om Chile. Mamma, eftersom hon är från landet och pappa då han gift sig med en chilenska och adopterat barn från landet. Syster och jag fick prata om varför våra kamraters ord gjorde oss ledsna.

Det här var en typ av intervention. En kidnappning av barnens sinnesvärld till något som summerades i att vi gråter likadana tårar,  vi blöder från likadana skrubbsår med lika rött blod, vi är lika rädda för det som gör ont.

Flannelografen spelade förbi vad jag inte minns: Ett vackert landskap;  människor jag inte lärt känna; mammas familj som jag dittills aldrig har fått hälsa på.

Det var enorm kärlek i varje bild. Och sista bilden visade hur mamma och pappa stolt landat på Arlanda med två små barn. Pappa såg bedrövligt ut, men lycklig. Mamma såg ut som den ängel hon är.

Presentationen gav många frågor, men inte de som mamma och pappa trodde. Det var frågor kring barn och barns tillkomst. Du kan tro att det kom både tacksamma och upprörda samtal till mamma och pappa dagarna efter.

Det blev inga fler ”svartskalle” på skolgården och heller inget mer om Lasermannen. På skolfoton var syster och jag fortfarande de enda med svart hår i vår grupp. Men på ett svartvitt foto var vi allihopa en enda stor gråskala. Vuxna som barn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s