Vad finns i mörkret?

(Tekniken har löst sig och snart läses de senaste dagarnas inlägg in)

Igår pratade mamma och jag i telefonen. Den där veckovisa orienteringen om hur vi båda mår och vad som har hänt sedan senast. Om pappa berättade mamma att det var som vanligt.

Han sitter i sin rullstol. Grämer sig över hallucinationer och sover för det mesta. Medicinen är bedövande för hans ångest och tumören bakom ögat som har utvecklats allt mer. I dag vet vi inte längre om det är Alzheimer allena som dödar honom eller om de övriga sjukdomarna bidrar till att det hela går snabbare utför.

”Har du hälsat på pappa något?” frågar mamma sökande.

Framför mig sitter en äldre dam. Hon har säkert hört stora delar av mina frågor om pappas sjukdomsbild. Hon betraktar min reflektion i tunnelbanefönstret och söker med blicken bort från mig när hon ser att jag möter hennes blick i fönstret.

”Förlåt, mamma… Men jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska säga när jag är där längre. Jag vet inte om han hör mig eller ens känner mig. Jag känner mig bara illa till mods och i vägen för personalen.”

Mamma suckar och säger ömmande att hon förstår, men att det inte är för pappas skull jag ska gå dit. Att det istället är för min egen skull jag ska gå dit.

Damen framför mig betraktar mig direkt i blicken nu. Hennes fårade ansikte visar hur hon har levat ett glädjande liv. Hennes mun är något sammanbiten och det ser ut som om hon förstår precis vad det är jag värjer mig emot. Hon korsar händerna och lägger dem om sina bruna handskar. Huden är något fläckig, som äldres händer ibland är. De ser lena ut.
Hon är gift, ser jag på vänster ringfinger.

”Mamma, jag… jag orkar inte. Jag mår dåligt av det här. Jag var på väg dit för några dagar sedan, men vände igen. Det gick helt enkelt inte.”

I gruppsätet intill damen och mig sitter en mamma och hennes son och leker. Hon ställer frågor till sonen om hur många fingrar hon håller upp. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju.
Jag räknar tillsammans med pojken tyst för mig själv.

Mamma suckar och försöker få mig att må bättre i mitt dåliga samvete.

”Micke, vi hanterar det olika. Men jag kan följa med dig nästa gång. Jag vill bara inte att du ångrar dig.”

Tunnelbanan rullar in mot Alvik station och jag avslutar snabbt samtalet. Här brukar jag vilja vara i mina egna tankar och betrakta utsikten från Tranebergsbron.

Tunnelbanan kämpar sig över krönet på bron och vidare över till Kungsholmen. Damen framför mig tittar direkt mot mig och ler. Hon gör mig alldeles varm och jag inbillar mig att det var så farmor skulle ha gjort om hon levat ännu. Le mot mig. Värma mig med sina ögon.

För ett tag försvinner allt omkring mig och jag hör knappt surret från tunnelbanan. Barnet som räknar försvinner i tankedimmor och jag tittar tomt rakt fram.

”Hur är det fatt?” frågar damen och konfronterar mig.

Hennes fårade ansikte ramar in två oroande grågröna ögon. Hennes mjuka händer är omkring mina.

”Förlåt, jag försvann ett tag där. Jag försöker få grepp om det här med min far. Han mår inte så bra”

”Jag förstår det. Min man är dement. När du pratar med din mor låter du precis som vår son. Saklig. Rationell. Glöm inte att du är son och ibland är det allt du behöver vara. Då är det fullkomligt normalt att vara rädd. Men din far är ju där på ett vis. Glöm inte det och glöm inte bort din mor. De hjälpte dig säkert när du var rädd som barn. Det är ingen skillnad i dag.”

Damen kliver av vid Fridhemsplan. Vi betraktar varandra genom tunnelbanefönstret. Båda ler.

Jag är rädd. Enormt rädd. Men jag vet egentligen inte riktigt för vad.
Som när jag var liten och det var mörkt. Vad finns i mörkret?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s