Säg sanningen…

Jag är bra på att begrava de mest smärtsamma tankarna i jobb. Men sedan kommer de ikapp. Det är nyttigt och det är bara till att hantera dem. De är ju där. Tankarna är som jobbiga påminnelser om att ingen kommer undan smärtfritt i livet.

Pappa ringde i panik över att behöva åka till dagcentrat för dementa. Hans röst darrade och mamma fanns i bakgrunden med lugnande ord om att han får komma hem till kvällen igen.

Mina läppar formade samma ljudbild och mina stämband vibrerade lika sammetslent som mammas.

”Du får ju komma hem igen.”

Pappas röst förändrades och han lät som ett trotsigt barn som vägrade att gå till förskolan. Regredierade han?

”Men pappa, du får äta middag hemma och så kommer jag också.”

”Men vad händer den gången jag inte får komma hem igen?”

Jag svalde orden som skulle krossat pappa. Orden om att den tiden kommer och att vi får ta det då. Istället ljög jag.

”Det kommer inte att ske, jag lovar. Vi ska alltid göra vad vi kan för att du ska vara hemma, pappa.”

Bit för bit hade pappa börjat få mindre utbrott och gjort utfall mot mamma och mig. Det skulle bara vara en tidsfråga innan han skulle bli en fara för sig själv och oss andra. Han skulle behöva komma att kontrolleras.

Den tiden närmade sig… den kom…

Pappa hamnade på hem en tid efter detta. Han hade i sin yra försökt att lägga en madrass över mamma och kväva henne. Han grät när han förstod vad han hade gjort.

Jag grät när han i telefonen ryter åt mig att jag hade lovat att han aldrig skulle hamna på hem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s