Arga leken börjar nu

I dag fick jag frågan vad som sker när jag blir riktigt arg. Vad sker med mitt samlade yttre? Exploderar jag? Svaret är att jag behåller lugnet och det är delvis tack vare pappa. Men det måste ut på något sätt. Så jag sätter ord på idiotin jag möter istället.

Visst fanns det en tid då jag kunde explodera. Tonåren var en usel period i livet och det kanaliserades i mindre utbrott. Stackars mamma, pappa och syster. Kanske mest mamma och pappa som hade syster och mig i samma ålder med närmast klockslagsvisa överlämningar av det dåliga humöret sinsemellan. Men de ojämnheterna slipades ner av pappas tålamod och udda angreppssätt med sin pedagogik.

Jag kan inte helt säga om det var en uttänkt strategi av pappa att flytta min bristningsgräns så långt det gick. Så långt att jag helt enkelt inte exploderade längre.

”Play it cool,” kunde pappa säga och irritera mig enormt i sista stavelsen.

”Den som blir arg först förlorar i en diskussion eller ett gräl”. Det var en regel för pappa, liksom ett signum för hans eget humör.

Jag kunde få utbrott över att pappa inte fick utbrott, minns jag. Jag kunde blir kokande arg över att pappa satt framför mig utan en min och bemötte mig med konstruktiv kritik. Hade han inga argument avslutade han samtalet där och då med orden: ”Slutdiskuterat.”

Det måste ha tagit honom åtskilliga år att slipa på sitt sätt att vara.

Alltmedan jag blev äldre blev också pappas tolerans för mitt dåliga humör allt lägre. Jag skulle sänka rösten. Tala korrekt. Se honom i ögonen och behärska kroppsspråket. Tids nog lärde jag mig att använda språket för att få ut mina aggressioner eller irritation. Det är en av mina mindre smickrande sidor.

Blir jag arg eller upprörd ser jag till att visa det genom att tala på ett sätt som får personen ur balans. Allra helst ska personen jag har ett gräl med känna sig fånig. Det är något jag försöker hantera genom att så snabbt som möjligt komma underfund med om striden är värd besväret eller inte. Är det värt besväret kan jag istället komma fram till om jag har rätt eller kommer att få rätt.

Var det kanske så pappa också började sin strategi?

I bästa fall går jag helt enkelt bara därifrån. Lika sammanbitet som när jag blev arg, med ett kroppsspråk som är närmast inramat och med ett huvud lite på sidan som säger: ”Jag förundras över din idioti. Fortsätt att förlöjliga dig själv.”

Var det så pappa slutade? För visst hade han huvudet lite på sned när han gick ifrån mig och mina utbrott ibland?

Tänka sig att det ska komma till en fråga från en främmande person för att jag ska reflektera över detta?

Nu förstår jag också dig som irriterar sig över att jag inte tappar behärskningen i annars väldigt engagerande samtal. Men, du förstår… det går helt enkelt emot vad jag har lärt mig.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s