Delvis är det en skam

I dag gled jag undan att svara på en fråga om hur pappa insjuknade i Alzheimer. Hur den gradvisa försämringen såg ut och om när han blev utåtagerande – våldsam – mot både mamma och mig. Jag skämdes helt enkelt.

Att i text berätta om pappas sjukdom är inte lika våldsamt krusande över min slätstrukna yta. Jag ser ut att vara oberörd, men… det tar mer än jag trodde på av min person.

När du frågar mig om det tittar jag ibland ner i bordet eller avrundar samtalet snabbt. Det är som en knut omkring mina stämband.

Rösten blir hes och det tar ont. Ibland berättar jag ändå. Varför är det så?

Det är en saknad av minnen som var, en ilska över sådant som aldrig blev och en glädje över sådant som ändå är väldigt vackert och som ännu finns kvar.

Jag vet inte varför jag skäms. Pappa är sjuk och han rår inte för vad han har gjort under den tiden som han insjuknade. Jag kan inte riktigt svara på varför jag ändå skäms ibland.

Vad jag vet är att det blir enklare och enklare att prata om pappas sjukdom ändå. Eller snarare att prata om tiden då han insjuknade.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s