Inte ett ord fick slippa ut

När jag tänker på det var pappa en av mina bästa vänner.

På vägen hem från jobbet i dag, på tunnelbanan, satt en pojke och viskade hemligheter i sin pappas öra. De log åt varandra och tittade på kvinnan framför dem – hans älskade och pojkens mamma. Pappa och son tittade finurligt på varandra och satte sina pekfingrar på varandras munnar. Inte ett ord fick slippa ut!

Jag befann min plötsligt i sjuksängen och pappa ville ge mig frisk luft. Han klädde på mig varsamt och kände på min panna hur febern var. Halsduken åkte på. Våren hade precis nått Sundbyberg och det var lite kyligt även fast solen värmde skönt mot kinderna.

Ängarnas grönska hade börjat komma ifatt de leriga plättarna som blev färre och färre för varje vårdag som gick. Knopparna hade börja brista och skogen var inte längre så mörk och läskig som den hade varit under vintern. Om några veckor skulle den bli en del av min lekplats.

”Frisk luft behöver alla!” konstaterade pappa och visade mig ner till parken i närheten av där vi bodde på skvadronen. Jag minns inte vad vi lekte eller om vi lekte över huvud taget, men jag minns att pappa hela tiden kände på min panna och såg till att jackan var ordentligt stängd.

Det blev lunch och pappa tittade finurligt på mig. Sedan satte vi av i bil mot centrala Sundbyberg där Clock – den svenska hamburgerkedjan – fanns.

”Det här blir vår hemlighet i dag. Inte ett ord får slippa ut, Micke!”

Pappa la sitt pekfinger mot mina läppar och jag mitt pekfinger mot hans läppar.

Hamburgaren minns jag inte mycket av, däremot den Bamsefigur som jag hade fått med maten. Jag fick vargen.

Eftersom det var en hemlighet fick jag vänta med att leka med figuren i några dagar. Vi lade den i en av skrivbordslådorna som pappa hade hjälpt mig att inreda med med en liten filt från systers dockskåp och en axelvadd från en av pappas avlagda kostymer som fick tjäna som kudde åt vargen.

”Den får sova där, tills vi väcker den om några dagar. Schyyyy.”

Pappa stängde lådan försiktigt.

Pojken på tunnelbanan skrattar och säger att han har en hemlighet åt sin mamma också. Pappan bär över sonen till en hjärtlig kram av sin mamma. Hon lutar nyfiket sitt öra mot sin sons kupande hand. Mamman skrattar till och hyschar sig själv med sin sons pekfinger mot sina läppar.

För några år sedan satt jag med pappa och pratade om min uppväxt. Han i fåtöljen och jag i soffan. Det var när pappa började insjukna synligt, men när han ännu hade förstånd och sinne nog att hålla igång ett samtal i alla fall.

”Pappa, minns du våra små hemligheter när vi hade varit på Clock eller när vi hade varit på museum och inte alls gjort vad vi skulle i affären? Minns du!?”

Pappa tittade på mig finurligt och log med ett snett leende. Så sa han:
”Passa på att berätta några hemligheter nu när du har en pappa som ändå glömt bort hur han skvallrar.”

Jag la pekfingret mot mina läppar och pappa sa:
”Du kan nog hålla hemligheter bra själv nu.”

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s