Kolonin

koloni, trädgård, pappa, mamma, bengt, sonia, åström

Pappa och mamma vid kolonin. Bilden är tagen under en av pappas sista säsonger på kolonin.
Foto: Privat

Det var de enkla stunderna som fick mamma och pappa att njuta som mest.

I Duvbo, Sundbyberg, finns en koloniträdgårdsförening där mina föräldrar ännu har en stuga. Pappas och mammas händer var i myllan från den dag på året då körsbärsträden stod i blom och lockade till sig sömndruckna humlor som just hade börjat mjuka upp sina vingar.

Mamma fick ta hand om blommorna, medan pappa såg till att göra plats åt dem. Det var ingen större botaniker i honom, mer än att han såg vad som var ogräs och vad som kunde kännetecknas vid något ögat kunde vila på när lökarna och plantorna hade fått slå rot och exploderat ut fyrverkeri några månader senare.

Varken syster eller jag hade något särskilt intresse för det här med odling, men visst njöt vi av jordgubbarna, hallonen, vinbären och plommon som gavs som betalning åt mamma och pappas slit bland odlingarna.

I stugan kunde vi sitta och kura medan fåglarna tystnade i kvällningen. Till stearinljus och värmekamin ägnade vi oss åt sällskapsspel eller pappas högläsning.

Om sommarmorgnarna satte sig syster och jag till bords för frukosten som serverades ute i bersån. Jag var något mer snarstucken än syster och behövde en ordentlig startsträcka. Allra helst skulle ingen prata med mig. Syster åt snabbt och satte sedan av till sina vänner i stugorna omkring vår.

Där satt jag länge och lyssnade till tättingarnas kiv i äppelträden och till grannarnas osedvanligt dåliga morgonhumor med varandra och även riktat till mig.

”Han är lite trött, den lille,” tyckte pappa var passande att säga. Det slutade alltid med att jag gick från kolonin och tog mig runt Lötsjön invid området eller begravde mig snabbt i mer passande ackompanjemang i ett par hörlurar. Arg som ett bi.

I år kommer mamma att sälja stugan. Hon gör gott i det, kan jag tycka. Det kommer inte att bli som förr. Det kommer aldrig att bli som förr. Genom att mamma säljer stugan kan hon också själv ta ett steg vidare ifrån livet med pappa.

Visst ser jag hur mycket det smärtar henne, men det är som med en medicin som smakar illa; det smakar illa nu, men är absolut behövlig för att lyckas komma vidare hel och stark igen.

Bit för bit börjar hela familjen nu lära sig att leva ett helt liv utan pappa.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s