Begravning – för den döde eller för de efterlevande?

Jag minns väl när morfar låg för döden. Cancern hade ätit upp hans magsäck och stora delar av hans matstrupe. Det var ofrånkomligt att den avmagrade mannen skulle dö, det visste hela släkten tidigt. Morfars begravning sedan? Ett spektakel! Pappa visste precis hur vi skulle undgå det hela.

”Det är så synd med döden. De bästa tas ifrån oss först”, brukade pappa säga.

Tids nog började planeringen av morfars begravning. Moster och mamma hade börjat fundera i de banorna innan mormor hade hunnit förstå att morfar inte skulle överleva sjukdomen. Pappa tittade på medan cirkusen åt upp den sämja som fanns kvar i familjen Perez.

”Det är som att se Titanic sjunka. Mamma ska räddas. De övriga får äta upp sig själva.”

Pappa menade egentligen att mamma skulle få all vår stöttning. Det viktigaste var att hålla ihop familjen och se till att mamma klarade sig igenom de råa tongångarna som de mer dominanta släktingarna ljöd ut kort efter att morfar hade dött.

Begravningen skulle vara överdådig. Blommorna skulle vara som svulstiga duvbon över kyrkan på Södermalm. Musiken skulle eka ut morfars tenorstämma och vi barn i släkten skulle sjunga morfars favoritpsalm ”Den blomstertid nu kommer”.

Men spektaklet tog udden av den värme som fanns och bjöd istället in en isande kyla från Stockholm i februari.

”Morfar skulle ha fått uppleva detta när han levde. Han skulle ha fått erkänsla när han kunde visa sin tacksamhet”, muttrade pappa. Pappa drog jämnt med morfar, men övriga familjen Perez var förhållandet avståndstagandet. ”Håll god min”, var en stående fras mellan pappa och mig i deras sällskap. Inget som vi egentligen gjorde någon hemlighet av heller.

Planerna och genomförandet av morfars begravning var som en ren Lit de parade. Kyrkan fylldes intill sista bänkraden. Det ena ansiktet mer främmande än det andra. Kramarna från främlingarna var inte riktad åt oss som sörjde hans död, de var mer riktade åt morfar och som en bedövning av gästernas dåliga samvete. Det är kanske orättvist att skriva, men jag kan inte undgå att erkänna vad jag kände då.

Var fanns alla dessa människor när morfar levde? Var fanns alla dessa själar när morfar plågades i morfindimmorna på S:t Görans sjukhus, Södersjukhuset och i transporterna däremellan? Var fanns de då?

Pappa gjorde det väldigt klart för mig kort efter att morfar dog:
”Min begravning ska inte bli någon teater och inte heller någon del av ett dåligt samvete. Se till att Bellman och Fred Åkerström spelas i högtalarna. Bjud på en nubbe och sillsmörgås till mina närmaste vänner och familjen för begravningen är till för er ändå. Se sedan till att det finns plats för mamma också – om jag dör först.”

Pappa kommer troligen att dö före mamma och ja, begravningen är nog mest till för oss efterlevande.

Det kommer att spelas både Bellman och Fred Åkerström. Det kommer att serveras sillsmörgås med nubbe och det kommer att vara för de närmaste.

Annonser

One thought on “Begravning – för den döde eller för de efterlevande?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s