Till en ny oroshärd – alzheimer

Medaljering FS 20 Bengt, Mikael och Sonia. Försvarsmakten. FS 20

Medaljceremonin för Försvarsmaktens fortsättningsstyrkan, FS 20 och min andra tjänstgöring i Afghanistan. Bengt, Mikael och Sonia Foto: Christine Restrup

Pappa var trött efter att hans kropp börjat vänja sig vid en ny typ av bromsmedicin mot sin Alzheimer. Att han över huvud taget kom till Armémuseum, den där junidagen och medaljceremonin för Försvarsmaktens fortsättningsstyrkan, FS 20, var en enorm gåva till mig.

Bara några dagar innan hade han sovit i nästan två dygn och klagat över huvudvärk och hallucinationer. Mamma hade förvarnat om att pappa kanske inte skulle orka komma. Att få se pappa uppklädd och engagerad i dagen var det vackra med medaljceremonin.

Både mamma och pappa var stolta och väldigt tacksamma över att ha mig hemma hel och ren igen. Flera gånger tog pappa mig i handen och kramade om den ordentligt för att i nästa sekund krama om mig och viska: ”Håll dig hemma ett tag nu, är du bussig”.

Men något var fel. Varje cell i mig kände att pappa och mamma inte hade berättat hela sanningen om pappas sjukdomsbild.

Här hemma väntade en ny typ av oroshärd. För det var först när jag kom hem från FS 20 som både mamma och pappa fullt ärligt och mer öppet kunde berätta hur illa ställt det var med pappa; hur pappa magrade allt snabbare och hur hans sjukdom hade förändrat hans humör till det sämre – hans utfall mot de han älskade.

Jag sökte tröst och stöd hos ”FS-familjen”. Jag hade känt mig sviken och illa daltad med. Behandlad som ett barn.

Kollegorna gav mig ett unisont råd på återträffen som vi hade på Södra skånska regementet P7, några månader efter hemkomsten från Afghanistan:
”Döm inte dina föräldrar för hårt för att de höll sjukdomen ifrån dig. Du är deras pojk och kommer alltid att vara deras lille pojk. De gjorde det bara av kärlek och omsorg för dig.”

Visst var det svårt att se förbi vad jag tidigare hade sett som ett svek, men om FS-familjen lyckades se förbi det skulle jag inte vara sämre.

Tids nog ändrade jag uppfattning och tids nog förlät jag också mina föräldrar för att ha hållit information om pappas sjukdomsbild ifrån mig. Från då handlade det om att tackla den nya oroshärden som pappas alzheimer innebar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s