Att tala

De politiska diskussionerna kring middagsbordet gav mig tid och reflektion att låta min röst mogna. Diskussionerna med pappa var en typ av fostran till eftertanke och att veta vad jag ville säga, men också hur jag skulle framföra min sak för att få önskad effekt med vad jag framförde. Ville jag att någon skulle göra något t ex?

Regeln är inte främmande för någon, tror jag. Pappa påminde mig ofta om den: ”Det är inte vad du säger, det är hur du säger det som är det viktigaste.”

Vi kunde sitta med VHS-band där pappa spelade upp revyer med Hasse, Tage och Povel Rammel.

”Märker du hur han säger ‘korv’?” frågade pappa.

I sketchen uttalar Povel Rammel korv liksom en femåring, en sensuell stämma och med barskhet. Så löpte sketchen på i några minuter med olika ton och uttryck. Jag förstod inte det roliga med det hela, men jag förstod vad pappa menade. Det var retorik som gjordes lättillgänglig för en brådmogen tolvåring.

VHS-kassetterna byttes med tiden ut till högläsning i tidningarna för pappa. Vi övade ibland i timtal för att slipa bort tveksamhet och alla utfyllnadsord som ”mmm” och ”öhh”.

Vi höll sällan med varandra politiskt, men såhär i efterhand tror jag att han var emot min åsikt med vilje bara för att locka till debatt och hjälpa mig att använda det talade ordet allt bättre.

Tids nog vågade jag ta för mig i offentliga sammanhang – i radio, TV och tidning. Det var alltid något som jag hade en åsikt om.

Pappa, då? Ja, han tog sig tid att på ett konstruktivt vis säga vad jag kunde ha gjort bättre i något av mina uttalanden som han hade läst, hört eller sett.

Jag tror mycket på att det är tack vare pappa som jag vågar lita till min förmåga att formulera mig i tal och skrift. Det är kanske inte perfekt, men jag upplever mig ha en självsäkerhet när jag skriver och talar. Grunden lades under de där timslånga övningarna av högläsning för pappa; de irriterande rättningarna av ord och uttryck som användes fel och utfyllnadsorden ”mmm” och ”öhh” som tids nog vaskades bort.

Pappa gav mig ett uttryck och det är jag enormt tacksam över i dag. Tyvärr har jag till del tagit över pappas fostrande roll gentemot nära och kära i deras tal. Det har blivit till ett ryggmärgsbeteende. Synnerligen osympatiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s