Hur begravs livet?

Bedrar jag mig själv som gömmer pappas tillstånd bakom glänsande ord? Rökridåer framför illusionen om värdighet i livets slutskede?

Döden är oundviklig och dess regi inte något annat än en tragedi.

Med begravningen är det en annan sak. Den kan vara välregisserad och svulstig. En lögnaktigt tillrättalagd scen och ett avslut innan ridån går ned.

Livet är inte välregisserad, varför ska då begravningen vara det?

Ska vi istället låta den vara nyckfull, komisk, vacker, kärleksfull, förlåtande, plågsam och svekfull på en och samma gång? Hylla vad som var intill minsta känsla och status som livet lyckades driva oss igenom!?

Det kanske är mest rättvist? Det kanske är då som mina ord får en kontext?
När det vackra och det fula fick leva sida vid sida utan regi. För det var så pappa levde. Det är så jag lever…

… och det är så pappas sista tid tycks vara komponerat av härskare Alzheimer. För en begravning är en hyllning till livet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s