Funderingar om det som aldrig blir

Genom min uppväxt brukade pappa alltid blicka framåt på vår relation. Han ville att vi skulle uppleva livet som två vuxna män tillsammans. Som vänner.

”När du är lite äldre kan vi åka ut och äta tillsammans oftare. Kanske dricka något gott öl eller vin? Prata om Stockholm och inte bara uppleva Stockholm”, brukade pappa säga när det bara var han och jag hemma.

Han var kontaktsökande. Jag var tonåring och inte alls intresserad av att umgås med pappa.

Som barn och tonåring finns många slutna rum, rent bildligt och faktiskt. Upplevelser som jag inte uppskattade som barn uppskattar jag mer i dag. En middag i gott sällskap, är en sådan sak. En bok och en klok diskussion kring den, är en annan. Trots min brådmogenhet som barn var jag aldrig intresserad av att riktigt bottna i de här två exemplen. Allra minst med pappa.

Maten kunde jag förstås laga, men jag ville rusa vidare efter att vi hade ätit den. Böcker uppskattade jag att läsa, men tankar över vad de egentligen gav en röst åt var bara viskningar i mitt medvetande. I dag hade jag hellre delat mat, dryck och kultur med pappa – som jämlikar.

Jag kan inte förlora något jag aldrig hade. Däremot kan jag heller inte sluta fundera över hur det hade varit om pappa och jag fick mötas som vuxna.

Nu ligger pappa där i sin säng med Alzheimer. Som ett barn är han, men ändå som en åldring… som väntar på att få dö.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s