Det är förjävligt

I dag kom jag att minnas vad en god vän och kollega sade dagen då pappa fick diagnosen Alzheimer (2007):

”Det är förjävligt. Jag ska vara lite som en hund, Micke. Jag ska bara sitta här och lyssna och när du behöver mig så finns jag alltid här… för jag vet inte vad jag ska säga.”

Det blev många stunder tillsammans och nog satt han troget och lyssnade när jag behövde prata av mig. Det är faktiskt allt som krävs ibland; att bara lyssna till vad anhöriga till demenssjuka har att berätta.

I dag vill jag rikta ett extra stort tack för stöd till ”ung anhörig i demensens skugga” också känt som ett nätverk inom Don’t Forget Me.

 

Advertisements

2 thoughts on “Det är förjävligt

  1. Dina texter o berättelser om dig o din far är fantastiska Micke! Jag har läst o läst sedan vi lämnade DFM-mötet ikväll o både fällt flera tårar o lett för mig själv. Vilken underbar människa din far verkar ha varit – och är – någonstans innanför sjukdomens kapsel. Du har en förmåga att brodera dina ord som till en varm filt som man kan söka tröst under när sorgen över att sjukdomen lagt beslag på min älskade pappa ilar som en kall vind genom kroppen. Tack och en stor kram till dig. Hoppas vi ses igen på nästa möte.

    • Tack, Emilia! Det är en enorm värme du bjuder på och det är fint. Tack för att du tar dig tid att läsa. Det ger en fin känsla att få dela raderna med dig och de andra som läser. 🙂 Vi ses snart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s