Mitt första år

Mikael Wallentin Åström

Mikael Wallentin Åström 1984
Foto: Chilensk myndighet

Många barn får sitt första år dokumenterat i en bok som heter något i stil med ”Mitt första år”. Jag var inget undantag.

Mitt första år begav sig under den tiden när 35 mm-filmrullar framkallades genom Aport-foto och det gällde att personen bakom avtryckaren var något sånär händig med en kamera! Blev bilden dålig fick du hoppas på ett nytt första ögonblick och fota en gång till. Sedan vänta i två veckor på att fotot var framkallat och hemskickat med post.

 

När jag bläddrade igenom boken ser jag att det var pappa som dokumenterade det första året åt mig.

För pappa handlade livet om att minnas och dokumentera. Ungefär som jag gör nu, fast med pappa.

Berättelser om hur jag kippade efter andan som liten och sjuk i Chile, på sjukhuset, gick som ett ledmotiv under min uppväxt. Bjöd jag hem en flickvän eller pojkvän kunde jag vara säker på att pappa berättade om första mötet mellan honom och mig. Hur jag med envishet och styrka greppade om hans pekfinger och vägrade att släppa taget.

Såhär i efterhand förstår jag att hans berättelser om oss handlade om stolthet och att han ville ingjuta en känsla hos alla som berörde honom att jag var en person som aldrig gav upp. Redan som liten var jag envis! Och så flikade han alltid in hur mitt första passfoto fångade kärnan av mitt väsen; rund, argsint och morgonilsk.

Pappa berättade också om den oro som infann sig under flygningen från Chile och till Sverige. Skulle jag klara av resan, trots svår sjukdom? Tänk om någon skulle komma och rycka ifrån pappa och mamma sina efterlängtade barn? Plötsligt blev rädslan att förlora oss större än livet självt. En känsla som jag hör många nyblivna föräldrar finnas sig med när deras barn föds. Så var det för pappa och mamma.

Jag behövde aldrig tveka på mamma och pappas kärlek när syster och jag växte upp. Mina föräldrars barnlängtan hade präglat deras tillvaro liksom en svältande känner hunger. Det var inte förrän vi landat på Stockholm Arlanda, en kall decemberkväll 1984, som längtan lät sig bero. I Sverige var vi säkra och här väntade osinliga mängder kärlek och tålamod.

Favoritmat som liten

Favoritmat som liten

Mikael i spjälsäng

Mikael i spjälsäng

Berättelsen om hur jag fick min gula nalle

Berättelsen om hur jag fick min gula nalle

Nalle Foto: Mikael Wallentin Åström

Nalle
Foto: Mikael Wallentin Åström

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s