Sanning och konsekvens

Tungan var svullen efter att ha blivit stungen av sanningen.

Jag hann snava på första stavelsen och andra och tredje innan jag fann lögnen vara balsamet för min trängda verklighet.

Och där satt far; besviken över lögnen och arg över sanningen.

– Vad du än tror förlåter jag dig och du kommer vet vad du ska göra för att rätta till det. Men du är fostrad bättre än att behöva bli desperat nog att ljuga. Lågt, Micke. Riktigt lågt.

– Skulle du bli mindre arg om jag berättade hur det var då!?

– Nej, men jag skulle hjälpa dig att ställa det hela till rätta. Nu förtjänar du ingen hjälp alls.

Göteborg och lanternor

Göteborg. Den här fagra staden. Denna framsida av moder Svea och detta guldkantens Sverige. Nu sitter jag här på ett hotell och försöker minnas hur det egentligen var när familjen åkte hit från farfar i Falköping.

Så många svordomar som pappa fick till i förarsätet har jag sällan hört honom uttrycka. Volvon körde mot både enkelriktat och på vägar där enbart spårvagnen fick köra. I baksätet satt syster och jag och ville bara försvinna. I all fall jag. Vi hade tur som råkade på pratglada och hjälpsamma göteborgare med ett blåvitt-klappande hjärta.

”Köööörrrr ner häärrr, va – det är bara vagnen som får köööörrra häärrr va – men det ääär ingen som kommer bry sig. Seeedan raaaaka vägen neer, va”

Visst blev jag kär i dialekten. En helt underbar dialekt. Så melodiskt och fint.

”Varför ska de låta så glada hela tiden?” muttrade pappa när rutan väl var uppe och fortsatte orienteringen genom smågatorna i Göteborg.

Såklart skulle han projicera hela sin irritation på den stackars göteborgaren, som jag inbillade mig var en fiskare eller jobbade på Volvo (för så var det jag kände dem på TV. Och Glenn Hysén).

”Jaha, barn. Vad säger ni – vill ni ha något minne från Göteborg?”
Pappa körde familjen till en liten souvenirbutik och lät oss välja något från butiken.

”Jag är hungrig”, säger jag bistert.
”Ja, vi kan äta sedan, men vad vill du ha härifrån?” pappa försökte vara så tålmodig som det bara gick.

Syster valde en replika av en fiskebåt med fina pärlor på.

”Det var en fin båt, Anki. Och vilka fina lanternor också. Ska du inte ha en sådan också, Micke?”

”Jag är hungrig!”
”Men en IFK-tröja då? Du gillar ju dem?”

Jag pekade bestämt på en tablettask. En helt vanlig tablettask som gick att köpa i vilken tobaksbutik som helst.

”Du kan ångra dig, men inte länge till…”
”Jag vill inte ha en ful båt eller några kläder!”

Vilken liten skitunge jag var. Efter en promenad i solen och en mindre måltid skulle vi åka tillbaka mot Stockholm och pappa erbjöd mig att ångra mig kring en souvenir intill dess att vi nådde motorvägen.

”Nu är det försent, gubben!”

Jag låtsades sova hela vägen hem, men minns hur arg jag var över systers fina båt. Syster var ju snäll, så jag fick leka med den då och då, men den blev aldrig min.

Kanske ska jag råda bot på det där misstaget från den där sommaren omkring år 1993?

…Vi får väl se.

Att alltid finnas till

Att sätta någon annans behov framför sina egna är ädelt och ibland etiskt riktigt.

Är du förälder ses det annars ädla som något självklart, när det kommer till dina barns behov framför dina egna.

Men ingenting är självklart, egentligen.
Det är förutsättningslös kärlek som pappa och mamma har visat och visar när de gör och gjorde vad som ses som så självklart – att alltid finnas till för syster och mig.

Vilket jobb och vilken fantastisk gåva.

Det var hans glädje

Det var så enkelt för pappa att gå till jobbet, för han trivdes. Kanske inte alltid med jobbet som sådant, men han trivdes med sina arbetskollegor. Varje dag var det alltid något som fick igång samtalet om arbetsdagen hemma. Pappa och hans ”gäng” på jobbet. Ibland kände jag mig utanför, men oftast väldigt inspirerad. Det var ändå ett av pappas stora glädjeämne i livet, på många vis.

Relationerna på jobbet gjorde pappa och hans grupp till en typ av familj. De genomgick sina kriser, de upplevde tillökning och rebelltider. De såg också när en efter en tvangs lämna eller flög vidare mot nya äventyr. Ja, jag vill nog likna pappas situation på jobbet vid en dysfunktionell familj, som ändå fann varandra uthärdliga i en form av platonisk kärlek.

Någon gång skulle jag också ha ett arbete som skulle driva på min person och någon gång skulle jag också ha arbetskollegor som gjorde det värt att gå till jobbet de gångerna som det var motigt.

”Du spenderar större delen av ditt liv på jobbet, så se till att det är värt den tiden. Eller byt jobb.”

Ja, det var enkelt för pappa. Det var så självklart.

Tack och lov blev det lika självklart för mig.

Det var först när glädjeämnet togs från pappa som hans Alzheimer verkligen gav sig till känna. Han hamnade i en mindre kris och depression, när han gick i pension. Det i sin tur tror jag kan ha satt igång kemiska reaktioner i hjärnan som inte gjorde hans begynnande sjukdomstillstånd bättre. Men jag vet inte. Jag bara tror.

Jag har inte tid

”Kan vi inte ta en promenad?”
”Jag har inte tid, men vi kan se om vi inte kan göra något kul i veckan?”

”Vad vill du ha till middag?”
”Det blir svårt. Ät ni. Jag har inte tid.”

”Jag lämnade ett meddelande. Varför ringde du aldrig tillbaka?”
”Förlåt, det kom något emellan.”

”När kommer du?”
”Var det i dag? Förlåt jag har helt glömt bort att det var i dag, nu har jag inte tid!”

”Jag har köpt dammsugare och kaffet står på bryggaren!”
”Förlåt pappa, men jag har inte tid. En annan dag.”

Just det här ångrar jag… Ta tid och träffa de du älskar, för när som helst – finns de inte kvar.

Inte sämre än att en kan ändra sig

Det är nu som syrenerna har slagit ut. Omkring då som vi tog fika i bersån och pratade om allt som behövde göras på kolonin.

Ofta blev dina mål om renoveringen bara en dagdröm. Det hände sällan mer än tillräckligt, för bersån lockade alltid mer.

”Det är ett val som jag gjort. Nu valde jag bort en del”, ursäktade du dig och fortsatte:
”En är inte sämre man än att en kan ändra sig.”

Vi skrattade åt lättjan och tog varsinn dammsugare till, från kakfatet.

I dag kan jag knappt hålla mig från kondisbitarna när jag känner doft av syren.

Så förstår du pappa lite mer

När du läser det här vill jag att du ska känna dofterna som leker och lockar dig till att tänja dagen in mot natt. Aromerna är en mild blandning av den du älskar eller av den du önskar att du hade invid dig. Aromerna är också av de du precis har mött och de som varit med dig sedan länge.

Vid den här raden ska du beundra deras otämjbara sorl. De som pratar i mun på varandra tävlar inte om utrymmet, de raderar bara ensamheten.

I den här stunden ska du känna dig att du förstår pappa lite bättre. Han sa inte mycket alla gånger, men han njöt av varje sekund med oss andra.