Det är vår

Det är aldrig så påtagligt som om våren att pappa inte finns med i bilden längre. Det var hans årstid, det där vinterbarnet.

Vi förhöll oss som statyer i en vidsträckt trädgård. Pappa med sin bok om ett historiskt slag och jag med en ny skiss på en målning som aldrig skulle bli färdig. Jag var 16 år.

”Varför skissar du om de aldrig blir klara, gubben? De där skissblocken är inte gratis,  vet du.”

”Nej, jag förstår det pappa, men de är klara här inne”, säger jag och pekar mot tinningen.

Pappa log och bläddrade blad i boken. Vinden tog tag i björkarna och tvingade undan grenarna som håret på den brunhåriga flickan som jag hade kärat ner mig i.

Skissen var förstås av henne. Läpparna, hakan och näsan blev vackra. Ögonen vågade jag mig inte på.

”Vem skissar du?”

”Ingen, egentligen. Bry dig inte!”

”Hon är väldigt detaljerad för att vara ingen alls. Men det är vår. Låt känslorna leka lite.”

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s