Alzheimer – en typ av timerfunktion

Timer på

Timer på
Foto: Mikael Wallentin Åström

Min kaffebryggare är kopplad till en timer-funktion, som stänger av bryggaren efter 30 minuter. Det är en praktisk detalj som har installerats av hyresvärden för att spara både energi och olycksrisker i fastigheten. Alla i fastigheten använder den säkert som jag gör. Den där praktiska funktionen blir en påminnelse om pappa och hur hans demenssjukdom är som en timer.

Pappa och mammas köksliv rutades in i 30-minuters och 60-minutersintervaller.

När pappa började äta bromsmediciner följde också trötthet som en bieffekt. Medicinerna gjorde honom om varven förvirrad, paradoxalt nog. För när hans sömn rubbades kunde han ibland inte skilja på om det var natt eller dag. I synnerhet inte under vinterhalvåret.

Pappas kropp är liksom min kropp inställd på att få i sig kaffe när den vaknar och vill komma igång. Det är inte så mycket koffeinet som smaken och doften av en nybryggd kanna kaffe som driver det begäret. Pappa kunde därför, mitt i natten, sätta på en kanna utan att reflektera över hur mycket klockan egentligen var. Därför hände det att bryggare efter bryggare brändes upp när han, i sin dygnsförvirring, satte på en kanna för att sedan övertygat gå och lägga sig igen. Kaffet stod och blev bäck och på morgonen var bryggaren helt obrukbar när värmeplattan hade bränts sönder.

Utan minne fick antingen mamma eller jag en utskällning för att bryggaren var trasig. Jag ville slänga något hårt på pappa de gångerna, men svalde irritationen.

Efter ett tag fick mamma till att alla kontakter i köket fick en timer-funktion. Spisen hade ett intervall om 60 minuter och bryggaren, vattenkokaren och köksassistenten ett interval om 30 minuter. Det besparade pappa och mamma kaffebryggare, absolut. Det gjorde samtidigt att matlagningen fick nya rutiner som i början hade svårt att sätta sig.

Jag kan fortfarande minnas hur en ungnsrätt serverades, simmandes i blodröd köttspad eftersom mamma hade glömt att ställa om timern när det var dags för steken att hamna i ugnen. En av många middagar som mamma frustrerat slängde och bjöd på något annat istället.

Jag kan också minnas alla gånger som pappa ringde till mig på jobbet och frågade hur kaffebryggaren fungerade eller om jag kunde hjälpa honom att byta proppar till köksdelen i proppskåpet. Varje gång fick jag lära honom att på-knappen sitter invid kontakten.

Den där timerfunktionen var också en påminnelse om att hans sjukdom gick i faser. När en fas var över tog nästa vid.

Timer-funktionen var inte det som blev förvirrande för pappa efter tag. Jag bad honom en dag att koka vatten till pasta. Det tog honom tjugo minuter att fundera ut hur spisen sattes på.

Jag satt vid köksbordet och tittade på hur pappa blev mer och mer irriterad och sökte efter lösningen på sitt problem. Det var inte av tålamod som jag bara satt och tittade på. Det var av skräck. Den här fasen skulle jag inte komma att tycka om. Den här fasen har också en timer som snart slår från och nästa fas skulle komma att ta vid. Det visste jag.

En gradvis försämring av pappas rums- och tidsuppfattning. Senare bristen av hans förmåga att orientera sig. Därefter blev de kära främlingar… sedan gick det bara utför.

Timer av

Timer av
Foto: Mikael Wallentin Åström

I dag väntar vi på att den sista fasen ska släckas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s