Det är inte mycket kvar nu

Nu är det någon vecka jag senast var hos pappa på Solskiftet i Sundbyberg. Jag slängs mellan dåligt samvete och rationell rannsakan när jag försöker svara på frågan om jag gör tillräckligt just nu.

Senast låg pappa i sin säng. Hårt åtgången sedan han inte kunnat svälja ordentligt. Obehaget och reflexerna säger åt honom att inte äta. Därför vägrar han.

Han är som en fågelskrämma utan hängning. Han har krympt till växten. Musklerna som håller ryggen uppe börjar förtvina och nacken stabiliseras när sköterskorna ska lägga honom i en annan ställning. Han reagerar reflexmässigt på beröring.

När personalen ger honom näringsdrycken, i sugrör, suger han.
Hans ögon fäster sig i mina ögon, men de ser mig egentligen inte.

”Du kan gå vidare nu, pappa. Jag lovar att vi tar hand om det här tillsammans, vi som är kvar. Vila nu.” tänker jag för mig själv och inbillar mig att jag kan tala med honom genom telepati.

Jag klappade honom på axeln och han somnade.

”Jag kommer när du ringer, mamma.”
”Det är inte mycket kvar nu, Micke.”

Annonser

5 thoughts on “Det är inte mycket kvar nu

  1. Det här känns så bekant, från i januari, när jag såg min egen pappa gå igenom samma steg. Dom säger att hörseln är det sista sinne som försvinner, så ha samtal med din pappa! Prata om allt ni vart med om, vad du kommer bära med dig, och så. Han kanske inte kan svara, men jag inbillar mig att han lyssnar på varenda ord.

  2. Finns inga ord. Jag är hunden som lyssnar istället….(som du berättade om) och tänker på dig. Massa massa kramar, kärlek o styrka till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s