Det förlät pappa

Jag vet att pappa skulle uppskatta om jag pratade med honom. Men vad ska jag säga?
Det kan lätt bli en monolog som blir allt annat än en reflektion av vår relation. Det riskerar att bli tillrättalagt. Vår vänskap var stark, vänskaplig och kärleksfull, men den har också mött väldigt stora påfrestningar genom åren. Skulle jag våga prata om dem? Skulle jag våga förlåta pappa i en monolog (vilket jag redan har, men aldrig tagit orden i mun)? Hur tas det emot – vad hade han att säga om det?

De gångerna som jag kände mig sviken eller väldigt sårad av pappa, har jag inte skrivit om. Jag trodde att det var omedvetet, men när jag tänker igenom mina anledningar handlar det egentligen om att vi aldrig har pratat igenom de största motgångarna – de jag aldrig sagt att han är förlåten för. Därför känns det svårt att skriva om dem.

Är det sådant jag ska prata med pappa om? Jag kommer inte att få svar och det känns på något vis orättvist mot honom. Å andra sidan är det min upplevelse som jag pratar om.

Pappa hade säkert sagt något i stil med: ”Passa på nu när jag inte kan säga emot, Mickey”.

Ja, något sådant skulle han säkert säga.

Pappas stolthet kunde ibland spilla över till dumhet och jag är inte mycket bättre.
Sårade och försmådda kunde vi dra varandras snedsteg i dyngan och måla ut dem inför öppen ridå i de mest opassande situationerna: när familjen skulle ha finmiddag eller vid högtidsdagar.

Den sockrade miljön förbyttes snabbt till en hagelstorm av ord som bombarderade de svagaste länkarna av det som kunde liknas vid ”god min”. Sällan kraftuttryck, men tillräckligt sårande.

Det var de här gångerna som jag kunde gå över gränsen och svika ett förtroende. En hemlighet blev snabbt till ett vapen för att få ett verbalt övertag om gubben. Pappa kommenterade det med: ”Vilken vidrig människa du har blivit. Hur blev du såhär!?”

När bomber briserar skadas alla i närheten av dess tryckvåg och splitterspridning. Ofta vände sig övriga emot mig. Jag hade satt av en explosion som aldrig skulle fått gå av.

Trots sveken sa pappa alltid till mig att jag var förlåten, när jag krypandes bad om hans goda ton och hjärta igen.

Vissa gånger gav jag honom aldrig ett svar när han bad om detsamma och det ångrar jag.

Jag ska prata med pappa om detta…

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s