I brist på vinst blev det krig

Bamsespelet. I sin enkelhet gav det syster och mig konceptet om att vinna eller förlora.
Vi var fem eller sex år när sällskapspelen börja introduceras för oss om helgkvällarna.
Tärningarna tycktes aldrig vilja som mig. Pappa tycktes alltid komma i mål samtidigt.

”Tre dunderhonung hjälper dig att komma förbi Vargen – haha! Jag kom i mål!”, kunde pappa triumfera vid köksbordet, tätt följt av två gråtande barn.

”Men varför gråter ni? Jag vann ju?”

”Men varför ska du alltid vinna!?” körade syster och jag.

”Har du inte tur i spel, har du tur i kärlek”, försökte mamma trösta till ingen som helst nytta. För en sexårig Mikael gick inte vinstens sötma att jämföra med något så larvigt som kärlek. Här gällde det att vinna eller förklara krig mot vinnaren!

Bamsespelet hade en spelplan som spelarna själva lade ut av träpusselbitar. De hade en förmåga att flyga åt alla möjliga håll. I synnerhet om jag vann. Då flög det pusselbitar med hjälp av kraft från syster. Om syster vann flög bitarna på henne. Mamma hade strategiskt satt upp flingpaket och fruktskål framför syster och mig, inför spelkvällarna.

Vi blev äldre och färre bitar for omkring. Monopol tog plats och ett tag flög den där hatten väldigt långt genom rummet, men även den slutade flyga. En del av sanningen är att vi inte spelade spel särskilt ofta i tonåren. En annan sanning är att pappa och mamma lärde syster och mig att vara både goda vinnare och goda förlorare – och DET tog sin tid.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s