Då är du i fel sällskap

Produktionen hade nått sin kulmen av att förbruka människors liv framför kameran. Det fanns en enorm makt med att jobba med TV. Människor kunde göra närmast vad som helst för att få några minuter framför kameran. Det började skava i mig och jag var tvungen att välja. Det visade sig att jag var i fel sällskap.

Arbetet tog allt hårdare på mitt samvete medan jag personligen inte utvecklades nämnvärt. TV och journalistik skulle vara för att berätta människors historier. Jag skulle berätta om folks innersta drivkrafter för andra att inspireras av. Jag ville rapportera om orättvisor och stå på den svagas sida. Alltid. Men så förljuget allt blev. Jag stod där och utnyttjade folks svaghet – deras egon – för nöjes skull. Tids nog lärde jag mig hur jag fick människor att berätta allt de annars aldrig hade vågat berätta – med och utan kamera. Allt för att sedan slå mynt om det själv. Det gick emot mig själv och allt jag hade lärt mig. Det skavde och det började synas.

”Men, Micke. Hur är det egentligen?” frågade pappa när jag kom hem långt in på natten från redaktionen.

Jag berättade att det kändes som om det bara var jag som förstod vad som höll på att hända på redaktionen. Antingen det eller så var det bara jag som vågade säga något högt som samvetet bara viskar annars.

”Känner du att du utvecklas?” frågade pappa, nästan irriterat.

”Nej. Jag känner inte det. Jag är bara där. Jag gör bara mitt jobb – nästan som på rutin. Jag vet vad folk ska svara innan de svarar. Jag vet vad folk ska göra, innan de gör det och annars hur jag får dem att göra vad jag vill. Nej, jag utvecklas inte.”

”Mitt råd är att om du känner det som om du är den klokaste i sällskapet eller den som sitter inne med alla svar… då är du i fel sällskap. Gå vidare nu.”

Under två dagar satt jag och vägde fördelarna mot nackdelarna att jobba kvar inom TV. Skulle jag fortsätta skulle de troligen bli på bekostnad av mig själv och mitt eget självförverkligande.

Två dagar… och sedan ringde jag till dåvarande Pliktverket och bad om att få tillbaka tjänsten jag fått anstånd om att påbörja.

”Då får du vänta i 15 månader eller ta någon av de här fyra tjänsterna jag erbjuder. Ring mig efter lunch om du tackar ja, så får du rycka in i juni”, säger en trött och småstressad dam åt mig.

Det var 2006 och det var ett av mina bästa val jag har gjort, men lite stöd från pappa.
Rådet tar jag alltid med mig och utvärderar mitt liv med det som måttstock då och då:

”Mitt råd är att om du känner det som om du är den klokaste i sällskapet eller den som sitter inne med alla svar… då är du i fel sällskap. Gå vidare nu.”

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s