Det var hans glädje

Det var så enkelt för pappa att gå till jobbet, för han trivdes. Kanske inte alltid med jobbet som sådant, men han trivdes med sina arbetskollegor. Varje dag var det alltid något som fick igång samtalet om arbetsdagen hemma. Pappa och hans ”gäng” på jobbet. Ibland kände jag mig utanför, men oftast väldigt inspirerad. Det var ändå ett av pappas stora glädjeämne i livet, på många vis.

Relationerna på jobbet gjorde pappa och hans grupp till en typ av familj. De genomgick sina kriser, de upplevde tillökning och rebelltider. De såg också när en efter en tvangs lämna eller flög vidare mot nya äventyr. Ja, jag vill nog likna pappas situation på jobbet vid en dysfunktionell familj, som ändå fann varandra uthärdliga i en form av platonisk kärlek.

Någon gång skulle jag också ha ett arbete som skulle driva på min person och någon gång skulle jag också ha arbetskollegor som gjorde det värt att gå till jobbet de gångerna som det var motigt.

”Du spenderar större delen av ditt liv på jobbet, så se till att det är värt den tiden. Eller byt jobb.”

Ja, det var enkelt för pappa. Det var så självklart.

Tack och lov blev det lika självklart för mig.

Det var först när glädjeämnet togs från pappa som hans Alzheimer verkligen gav sig till känna. Han hamnade i en mindre kris och depression, när han gick i pension. Det i sin tur tror jag kan ha satt igång kemiska reaktioner i hjärnan som inte gjorde hans begynnande sjukdomstillstånd bättre. Men jag vet inte. Jag bara tror.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s