Göteborg och lanternor

Göteborg. Den här fagra staden. Denna framsida av moder Svea och detta guldkantens Sverige. Nu sitter jag här på ett hotell och försöker minnas hur det egentligen var när familjen åkte hit från farfar i Falköping.

Så många svordomar som pappa fick till i förarsätet har jag sällan hört honom uttrycka. Volvon körde mot både enkelriktat och på vägar där enbart spårvagnen fick köra. I baksätet satt syster och jag och ville bara försvinna. I all fall jag. Vi hade tur som råkade på pratglada och hjälpsamma göteborgare med ett blåvitt-klappande hjärta.

”Köööörrrr ner häärrr, va – det är bara vagnen som får köööörrra häärrr va – men det ääär ingen som kommer bry sig. Seeedan raaaaka vägen neer, va”

Visst blev jag kär i dialekten. En helt underbar dialekt. Så melodiskt och fint.

”Varför ska de låta så glada hela tiden?” muttrade pappa när rutan väl var uppe och fortsatte orienteringen genom smågatorna i Göteborg.

Såklart skulle han projicera hela sin irritation på den stackars göteborgaren, som jag inbillade mig var en fiskare eller jobbade på Volvo (för så var det jag kände dem på TV. Och Glenn Hysén).

”Jaha, barn. Vad säger ni – vill ni ha något minne från Göteborg?”
Pappa körde familjen till en liten souvenirbutik och lät oss välja något från butiken.

”Jag är hungrig”, säger jag bistert.
”Ja, vi kan äta sedan, men vad vill du ha härifrån?” pappa försökte vara så tålmodig som det bara gick.

Syster valde en replika av en fiskebåt med fina pärlor på.

”Det var en fin båt, Anki. Och vilka fina lanternor också. Ska du inte ha en sådan också, Micke?”

”Jag är hungrig!”
”Men en IFK-tröja då? Du gillar ju dem?”

Jag pekade bestämt på en tablettask. En helt vanlig tablettask som gick att köpa i vilken tobaksbutik som helst.

”Du kan ångra dig, men inte länge till…”
”Jag vill inte ha en ful båt eller några kläder!”

Vilken liten skitunge jag var. Efter en promenad i solen och en mindre måltid skulle vi åka tillbaka mot Stockholm och pappa erbjöd mig att ångra mig kring en souvenir intill dess att vi nådde motorvägen.

”Nu är det försent, gubben!”

Jag låtsades sova hela vägen hem, men minns hur arg jag var över systers fina båt. Syster var ju snäll, så jag fick leka med den då och då, men den blev aldrig min.

Kanske ska jag råda bot på det där misstaget från den där sommaren omkring år 1993?

…Vi får väl se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s