Det blev människa av mig också

Det finns en skörhet kring vänskap som är vacker och skrämmande på en och samma gång. Varje beslut i vänskapen som vi fattar tar oss vidare och omdefinierar den. Ibland avslutas vänskapen och vi degraderas till ”något från förr”. Ibland lever den vidare och utvecklas till en ny nivå i vänskapen.

Även om vi inte väljer våra föräldrar består relationen till dem av precis samma skörhet. De kommer alltid att vara våra föräldrar, men inte alltid ge sitt godkännande till vad vi gör, lika lite som våra bästa vänner tycker att allt vi gör är det till det bästa möjliga. Till skillnad från vännerna är det inte ofta jag har hört om att barn och förälder bryter med varandra när de blir ovänner eller sviker varandra. Istället blir relationen mer jämlik. Möjligen att jag inte gärna ser att just en förälder sviket sitt barn, men de förstår ofta bättre – eller ska förstå bättre – än att svika.

Pappas uppfostran präglade mig med sin etik och moral som på något vis blev min grund för vem jag är i dag. Visst är det en självklarhet, men vad händer när jag som son går emot pappas förväntningar på mig? Jag är ju min egen person,  samtidigt som vissa saker är utanför mitt beteende då min uppfostran förbjuder mig från en viss typ av beteende.

De gånger jag svek pappas förtroende var de gånger jag gick emot min uppfostran. De gånger jag betedde mig allra minst som pappa förväntade sig. Det var mer eller mindre genomtänkta val. En typ av utformning av min egen person, som bit för bit omdefinierade vår relation som far och son. Kanske var det en strävan efter att bli jämlikar i mitt obstruerande mot honom och hans vilja? Förväntningarna på mig förändrades för pappa och min egen moraliska kompass utvecklades.

Pappa och jag blev vänner med en etikett på vår relation som far och son. Jag är rätt glad över alla svek som jag utsatte honom för i dag, även om det var plågsamt då… På något sätt hjälpte det mig att förstå vad som var rätt och fel, liksom forma mina egna gränser för det tillåtna och det otillåtna – mina egna förväntningar på andra. För visst är det så att vi ibland är bekväma och utgår från oss själva när vi bedömer andra? Så är det för mig i alla fall. Hur fel det än må vara.

Det blev i alla fall människa av mig också.

Tack, pappa!

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s