När sonen fick hålla handen

Tandvärk är bland det värsta som finns. Pappa var expert på att härda ut intill att det smärtan var outhärdlig. Nu har också jag härdat ut tandvärk och det med minnet om när pappa en gång bad mig att följa med till tandläkaren, på grund av sin tandläkarskräck. Jag var omkring tio år. Pappas munhåla var rent förädisk till följd av tandläkarskräcken. Stackars pappa…

”Du kan få sitta bredvid mig, Micke”

Pappa satte sig i tandläkarstolen och jag på en liten pall jämte honom. Det luktade kliniskt rent och kändes som om allt var inspritat i handsprit. I taket fanns en kattbild och några fjärilar vill jag minnas. Troligen hade tandläkaren fler barn än vuxna i sin stol.

Pappa sänktes ner och tandläkaren började undersökningen och ropade ut sina koder till sköterskan som kvickt noterade alltsammans i en journal.

”Vi kommer att behöva borra flera tänder, Bengt. Du kommer att få lite bedövning och det kan kännas lite obehagligt i början.”

Tandläkaren tog fram en spruta med bedövningsmedel i och pappa letade efter min hand bortom blickfång.

Det obehagliga surrandet satte igång så snart som bedövningen förstummade varje liten del av pappas irriterade käkar. Katten tittade med stora ögon ner på pappa och mig.

Nyfiken som jag var tittade jag med stort intresse in i pappas gap och började genast kommentera tandläkarens hantverk: ”Nu gräver de här pappa. Det ser hemskt ut! Oj, som du blöder… Det här hade gjort jätteont om du hade känt något…”

”Jag tror inte att du hjälper din pappa särskilt mycket, Mikael. Det är nog bäst om du bara sitter tyst och håller hans hand”, sa tandläkaren förmanande och stillade mig genom att vifta med handen mot mig. Pappa log bäst han kunde med sina ögon, som för att få mig att känna att det ändå var okej.

Där satt jag tyst och höll pappas hand, medan han fick munnen ordnad. Surrandet mot pappas tänder skar i mig. Det var plågsamt och obehagligt, men pappa – det var han som behövde mig nu och behandlingen var snart helt klar.

När pappa höjdes upp såg han tagen ut. Katten tittade storögt fortfarande. Jag vill minnas att också den såg något lidande ut – som av empati.

Tandläkaren gav pappa två Bamsemärken – ett till honom och ett till mig. Utan ett ord kramade han om mig och vi åkte hem. Pappa var tyst hela den dagen, vill jag minnas.
Lilla pappa…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s