Vad #jagochminfar har betytt

Detta inlägget är det näst sista i bloggen om Jag och Min Far. Det är alltså nummer 99 av 100 inlägg.

Den här bloggen har varit viktig för mig i form av en ventil för den oro och skam som jag burit omkring på efter att pappa gradvis blev påtagligt sämre i Alzheimer. Han fick diagnosen 2007. Bloggen har skapat ett sammanhang som har gjort att jag har kunnat bearbeta en stor portion av sorgen i mitt bröst.

Du känner säkert igen dig i känslan om en obestämd hålighet i bröstet som smärtar och som du vill fylla med gråt, men som inte vill försvinna ändå? Känslan påminner dig om att något saknas och att det inte finns något som kan ersätta det där som du har blivit bestulen på. Jag tillåter mig själv att känna den känslan och känner varje dag hur den blir alltmer bekant och hur jag har lärt mig att förhålla mig till den. Samtidigt verkar det här bara vara början.

Fortsättningen kommer så snart pappa är begraven. För han kommer snart att dö. Det är först då som det definitivt är slut och det här kapitlet får ett typ av avslut.

När jag studerade samhällets organisationer för att hantera kriser och hot på Försvarshögskolan lärde jag mig att en ledares förmåga att hantera kriser mäts i möjligheten att minimera skadorna på samhällets värden. För att befolkningen sedan skulle förmås gå vidare med sina liv och bli produktiva medborgare behövde ledare lyckas förmedla mening och sammanhang till krisen. Förklara varför något hade hänt och hur det skulle undvikas i framtiden.

Jag ser några kopplingar mellan det sista i krishantering och min situation.

Meningen och sammanhanget är att en sjukdom kommer att innebära döden för pappa. I framtiden kommer jag att möta på fler i min närhet som kommer att bli sjuka och som kommer att stå inför döden. Det är en ofrånkomlig del av livet.

Allas livssituationer är olika, men genom bloggen har jag nu fått möjlighet att lära känna min sorg och mina känslor i min livssituation på ett helt annat sätt än om jag inte hade skrivit något över huvud taget. Det i sin tur rustar mig för att möta livet med andra verktyg och gör att jag kan ta hand om min sorg lättare i framtiden. Därför är den här bloggen så mycket mer än en berättelse om pappa och mig.

Jag har vänt ut och in på mina känslor. Ibland har jag gråtit och ibland har jag skrattat. Någon gång har jag också skämts enormt över hur jag en gång har varit som person men snabbt skattat mig lycklig åt att det ändå blev människa av mig. Mycket tack vare både mamma och pappa.

Den här bloggen är ett öppet och ärligt brev till mig själv och till dig som läser om mina känslor och min sorg. Nu vet jag hur de ser ut och hur de känns. Nu vet jag hur jag kan använda mig av sorgen och känslorna för att ta mig framåt. Nu vet jag att jag överlever också det här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s