Håll god min

Från en av de mer lyckade kvällarna som clown. Foto: Sonia Åström

Från en av de mer lyckade kvällarna som clown.
Foto: Sonia Åström

Den där udda fågeln i boet var jag och det har inte riktigt förändrats än till i dag. Pappa och mamma var de som alltid försvarade mig från mammas släkt. Den chilenska delen. I deras ögon var jag alldeles för svensk; stel, avståndstagande och otrevlig. Kulturkrockarna var många och kom lika lägligt som munsår. Helst inför fullsatt publik – middagsgäster – och allra helst när barnen förväntas tindra med ögonen och ha glitter på kinderna. Som jag avskydde min släkt. Som jag älskade pappa. Som jag älskar vad han gav mig i visdom! Ibland måste jag hålla god min.

Det var Pappa och jag mot världen. I den chilenska släktens ögon var pappa en ”gringo” – en dum svensk. Jag upplevde det ofta som att han behandlades orättvist och ställdes inför flera jobbiga situationer som innebar att han tvangs göra avkall på sin uppfostran för att passa in i situationen. Det var kärleken till mamma som gjorde att han fogade sig, tror jag. Hon skulle inte behöva lida för hans fyrkantighet. ”Ibland får man hålla god min, Micke.” sa han ofta till mig när familjen behövde åka på chilenska släktmiddagar. För det var just under släktmiddagarna som både pappas och mitt tålamod prövades till det yttersta.

Kindpusskalaset började i dörren av moster, mormor och de närmsta väninnorna till mamma och moster. Pappa och jag stod på ena sidan om mamma och syster. Här kom första smockan mot den chilenska intimiteten.

”Go’kväll, hur står det till? iHola!” Hälsade både pappa och jag med höger hand redo att hälsa. Pappa möttes med högerhanden artigt och jag möttes med slemmiga kindpussar och påtvingade kramar. Jag kan fortfarande identifiera lukten (inte doften) av paranta chilenska damer i tunnelbanan. Fortfarande ryser jag.

Syster och mamma hälsade båda med stora famnen och höga skratt.

”Han är så otrevlig – vill aldrig hälsa artigt!”
Det var alltid intressanta kommentarer om mig och mitt beteende redan vid dörren. Pussar och kramar var reserverade för några få. Paranta chilenska damer tillhörde inte den skaran.

Proceduren fortsatte sedan in i förmaket. Där stod väninnor till moster och mormor i en tät gruppering med sina kindnypande prinskorvfingrar redo att gå till attack på syster och mig. Pappa vek av till höger mot vardagsrummet där de chilenska männen satt och drack vin, öl eller den sockrade drycken pisco sour. Jag gjorde aktivt motstånd och puttade bort de flesta av tanterna.
”Awww… Gringo chico (minigringo).”
”Nej, jag heter Mikael. Inte Miguel, inte Mik-aa-él. Nej, jag heter M-I-K-A-E-L. Mikael!”.
   Någon av de mer språkbegåvade tanterna kunde då tillrättavisa mig med ett: ”Du behöver inte vara otrevlig”.

Jag tog rygg på pappa och höll mig nära honom så länge som det gick. Snart skulle vi sätta oss till bords och då fanns ingen rättvisa kvar. Då började OS i kulturkrockar på allvar.

”Los niños, alli (barnen där)”
   Så blev vi barn förvisade till ett hörn av matsalen.
”Håll god min nu, Micke. För mammas skull.”
   Varför skulle pappa spela på mammasträngen!? Nu KAN jag ju inte vara motvalls.

Vi barn fick samma mat som de vuxna, visserligen, men med skillnaden att bordsplaceringen här var anpassad efter någon form av rang. Här behöver jag kanske inte säga att jag inte stod högt i kurs hos värdinnan – moster?

I högsätet satt min kusin. Till höger om henne satt syster och mittemot syster satt sedan kusinens bästa tjejkompis eller mosters bästa väninnans barn. Därefter var det fallande ordning, mer eller mindre. Jag satt längst ner i det vänstra hörnet.

Som om inte förnedringen med ett barnbord var nog skulle vi dessutom genomlida alla tal som hölls på spanska. När jag blev tilltalad av de chilenska männen svarade jag på svenska. De skrattade och sa att jag var envis som vägrade att prata spanska. De skulle bara veta hur min envishet i just den sekunden ville explodera ut i diverse spanska svordomar som jag hade lärt mig av kusin när vi varit ensamma. Så många svordomar en sex- eller sjuåring förmådde.

Allt var inte negativt med middagen, visserligen. Jag minns det bästa med alla släktmiddagar. Morfar, med gitarr eller trumpet. Hans röst var enorm och hans musikalitet något som jag beundrade. För ett tag kunde jag lägga min enspråkepolicy åt sidan och ta ton, jämte honom, i Lito Lindo. Pappa var också med och kramade om mig hårt efter varje sångsession. Både morfar och pappa prisade min sångröst. Jag låtsades inte om uppskattningen utan försökte istället spela cool och säga något i stil med: ”Vet jag väl att jag kan.” Men jag växte flera meter. Det var min ventil. Det var min och pappas ventil på släktmiddagarna för sedan kom den sista förnedrande detaljen.

Efterrätten skulle serveras. Vi barn skulle då härma ett djur eller en känd person för att ”förtjäna” efterrätten. Vilket skämt! Jag ville härma min moster och sätta på mig en kommendantuniform och domdera precis som kommandoran själv. Flickorna fick alltid vara prinsessor, my little ponnies eller popikonen Madonna. Jag fick vara bonde eller i värsta fall spela gris. Om jag ville vara något där och då var det mig själv.

Vid ett visst tillfälle tog jag efterrätten från moster och slängde den in i köket efter att hon bad mig att spela ”chancho” – gris. Mina tårar var inte av smärta, de var av ren ilska. Min gråt var inte av ledsamhet, de var av ren vrede. Mina ord klingade på renaste spanska i alla de fulaste fraser och ord jag kunde förmå. Moster tog tag i min luvtröja. Jag tog tag i hennes arm och nöp till. Pappa lade en hand var på oss båda och sa: ”Nu är det nog.”

Det blev lite stelt och tråkigt. Pappa fann sig snabbt och började klä på oss. Moster stod bredvid mig och frågade varför jag var så omöjlig. Allt på spanska. Mamma ursäktade mitt beteende för övriga vid vuxenbordet och pappa tittade på mig besviket. Det tog hårt. Det tog väldigt hårt när han såg på mig så. Syster klappade mig på kinden och sa att jag inte skulle gråta. Hon skulle ta med tårta till mig. Älskade lillasyster.

Pappa vände sig om till moster och sa: ”Det finns inget som ursäktar dig heller.”

Bilresan var bedrövlig. Jag kände mig orättvist behandlad, samtidigt som jag hade gjort både mamma och pappa besvikna.

”Ibland, Micke, räcker det med att säga nej och vägra ut sig. Du kanske inte skulle få någon efterrätt, men du skulle ha vunnit mot moster. Förstår du?”
”Men hon gör ju alltid så. Kusin är favoriten. Anki (syster) är prinsessa nummer två…”
”…det spelar ingen roll. Du måste förstå att vissa människor inte går att ändra på, men du kan ändra på hur du är när du är med dem. För övrigt var det riktigt bra spanska du fick till där, även om jag inte skulle ha sagt så själv.”

Pappa talade alltid till mig som en vuxen. Han respekterade alltid min vilja, även om han inte alltid accepterade den. Min uppväxt har bitvis varit kantad av flera incidenter av den här kalibern. Men jag mognade och det blev bättre, även relationen till min moster blev bättre… när vi kom överens om att vi inte är överens.

Tack, pappa för att du visade mig hur det är att vara vuxen.