Mitt första år

Mikael Wallentin Åström

Mikael Wallentin Åström 1984
Foto: Chilensk myndighet

Många barn får sitt första år dokumenterat i en bok som heter något i stil med ”Mitt första år”. Jag var inget undantag.

Mitt första år begav sig under den tiden när 35 mm-filmrullar framkallades genom Aport-foto och det gällde att personen bakom avtryckaren var något sånär händig med en kamera! Blev bilden dålig fick du hoppas på ett nytt första ögonblick och fota en gång till. Sedan vänta i två veckor på att fotot var framkallat och hemskickat med post.

 

När jag bläddrade igenom boken ser jag att det var pappa som dokumenterade det första året åt mig.

För pappa handlade livet om att minnas och dokumentera. Ungefär som jag gör nu, fast med pappa.

Berättelser om hur jag kippade efter andan som liten och sjuk i Chile, på sjukhuset, gick som ett ledmotiv under min uppväxt. Bjöd jag hem en flickvän eller pojkvän kunde jag vara säker på att pappa berättade om första mötet mellan honom och mig. Hur jag med envishet och styrka greppade om hans pekfinger och vägrade att släppa taget.

Såhär i efterhand förstår jag att hans berättelser om oss handlade om stolthet och att han ville ingjuta en känsla hos alla som berörde honom att jag var en person som aldrig gav upp. Redan som liten var jag envis! Och så flikade han alltid in hur mitt första passfoto fångade kärnan av mitt väsen; rund, argsint och morgonilsk.

Pappa berättade också om den oro som infann sig under flygningen från Chile och till Sverige. Skulle jag klara av resan, trots svår sjukdom? Tänk om någon skulle komma och rycka ifrån pappa och mamma sina efterlängtade barn? Plötsligt blev rädslan att förlora oss större än livet självt. En känsla som jag hör många nyblivna föräldrar finnas sig med när deras barn föds. Så var det för pappa och mamma.

Jag behövde aldrig tveka på mamma och pappas kärlek när syster och jag växte upp. Mina föräldrars barnlängtan hade präglat deras tillvaro liksom en svältande känner hunger. Det var inte förrän vi landat på Stockholm Arlanda, en kall decemberkväll 1984, som längtan lät sig bero. I Sverige var vi säkra och här väntade osinliga mängder kärlek och tålamod.

Favoritmat som liten

Favoritmat som liten

Mikael i spjälsäng

Mikael i spjälsäng

Berättelsen om hur jag fick min gula nalle

Berättelsen om hur jag fick min gula nalle

Nalle Foto: Mikael Wallentin Åström

Nalle
Foto: Mikael Wallentin Åström

 

 

Stark och envis

Gripreflexen hos nyfödda barn är bland det första som nyblivna föräldrar pratar om när de pratar om första mötet med sitt barn. Det gjorde min pappa också. Han beskrev det ofta för mig, hur jag fattade tag i hans pekfinger och vägrade släppa taget under vårt första möte på ett sjukhus i Chile.

Jag och min syster är adopterade från Chile. Vi var knappt tre månader gamla när vi kom till Sverige. Mamma och pappa hade väntat i flera år på godkännandet som adoptivföräldrar. Mamma har förklarat att det är som en lång graviditet där din person granskas i detalj samtidigt som din kropp inte är med om själva graviditeten, men din hjärna är det i allra högsta grad.

”Duger jag?” har både mamma och pappa frågat sig många gånger före, under och efter adoptionsprocessen. Det är nog många föräldrar som ställer sig den frågan ofta, även utan en adoptionsprocess bakom sig. Det finns ingen manual om föräldraskap och inte heller något förarbevis för att framföra två barn genom livet. I myndigheternas ögon hade mina föräldrar förutsättningarna att bli bra föräldrar och de godkändes.

På sjukhuset, i hamnstaden Valparaiso, besökte mina föräldrar mig för första gången. En klen kille med fem fingrar, fem tår och stora bruna ögon. Pappa beskrev det som en lätt yrsel när han fick se mig. En typ av kärlek vid första ögonkastet och han fick pulshöjning. Det var hans son som låg där. En liten människa. Hur skulle de komma överens i livet, far och son?

Pappa trodde att jag skulle gå sönder om han tog i mig. Därför stoppade han bara ner handen för att klappa på min hand. Jag hade genast gripit tag i pekfingret på pappa som började gråta. ”Hur kunde en så liten klen kille hålla så hårt? Du var så envis redan då!” brukade pappa skoja med mig när han återberättade vårt första möte.

Året var 1984. Det var nu som hans familj började. Mamma hade funnit sig komplett. Det hade blivit som de velat. En son och en dotter. Familjen Åström.

Pappa gråter ofta i dag. Han ligger utmärglad och klen i sin säng på hemmet Solskiftet när jag kommer och hälsar på. Ibland sitter han i sin rullstol. Hans ögon är dimmiga och helt frånvarande. Ändå pratar jag med honom. Vi lyssnar på Bellman och ibland sjunger jag för honom. Kanske hör han ändå? Kanske minns han något som musiken ger honom? Kanske är det bara för min egen läkning som jag sjunger och spelar Bellman för honom? Men jag gör det för att jag älskar hans person, även om det bara är ett skal som finns kvar.

Jag klappar honom på handen ibland och då och då griper han tag om mitt pekfinger. Starkt och envist. Då gråter vi båda. För det var inte såhär det skulle bli.

Året är 2014 och vi är fortfarande familjen Åström – 30 år senare.