Jag har inte tid

”Kan vi inte ta en promenad?”
”Jag har inte tid, men vi kan se om vi inte kan göra något kul i veckan?”

”Vad vill du ha till middag?”
”Det blir svårt. Ät ni. Jag har inte tid.”

”Jag lämnade ett meddelande. Varför ringde du aldrig tillbaka?”
”Förlåt, det kom något emellan.”

”När kommer du?”
”Var det i dag? Förlåt jag har helt glömt bort att det var i dag, nu har jag inte tid!”

”Jag har köpt dammsugare och kaffet står på bryggaren!”
”Förlåt pappa, men jag har inte tid. En annan dag.”

Just det här ångrar jag… Ta tid och träffa de du älskar, för när som helst – finns de inte kvar.

Annonser

Så förstår du pappa lite mer

När du läser det här vill jag att du ska känna dofterna som leker och lockar dig till att tänja dagen in mot natt. Aromerna är en mild blandning av den du älskar eller av den du önskar att du hade invid dig. Aromerna är också av de du precis har mött och de som varit med dig sedan länge.

Vid den här raden ska du beundra deras otämjbara sorl. De som pratar i mun på varandra tävlar inte om utrymmet, de raderar bara ensamheten.

I den här stunden ska du känna dig att du förstår pappa lite bättre. Han sa inte mycket alla gånger, men han njöt av varje sekund med oss andra.

Spröda vingar

Vi börjar närma oss slutet på berättelser, tankar och upplevelser om mig och pappa. Varje dag har jag fått en stund till eftertanke och till att nystat upp de minnen som ligger invävda i ett sprött skal av upplevelser.

Pappa förklarade en gång att det spelar någon roll hur något faktiskt var eller är, utan hur något upplevs som spelar störst roll. Minnen – falska som sanna – gavs liv och möjlighet att flyga med hjälp av upplevelsen.

Den gången jag rymde från daghemmet upplevde mamma och pappa som något hemskt och de var förtvivlade en lång stund, även efter att personal och polis hade hittat mig. Jag däremot upplevde det som spännande och jag minns fortfarande fragment av snälla tanter och farbröder kring skogarna i Sundbyberg som hjälpte mig att hitta tillbaka till daghemmet.

Jag minns också hur Maggan gick hand i hand med mig tillbaka till Midgårds daghem och i tysthet. Jag har upptäckt världen och var stolt.

Mina minnen var just mina och mina upplevelser av när de skapades gjorde att just min sanning flög högst. Vem ville neka en upptäcktsresande sitt självförverkligande – även om han bara var fem år? Varken pappa eller mamma skällde ut mig, men lät mig förstå att det var Maggan och de andra fröknarna på dagis som bestämde när och hur jag fick gå från dagis, intill dess att syster och jag blev hämtade.

När jag skriver om pappa och mig inser jag nu att det inte räcker med att försöka nysta upp minnen om pappa… jag behöver nysta upp min upplevelse som får mig att hålla kvar vid minnet av pappa. Vad får pappas berättelser att flyga? Är berättelserna starka nog för att minnas ”rätt”?

Försökt själv att minnas och känna hur något var… Fråga hur andra upplevde det hela. Kanske får du en helt annan upplevelse serverad – som får just deras minnen att flyga.

Då är du i fel sällskap

Produktionen hade nått sin kulmen av att förbruka människors liv framför kameran. Det fanns en enorm makt med att jobba med TV. Människor kunde göra närmast vad som helst för att få några minuter framför kameran. Det började skava i mig och jag var tvungen att välja. Det visade sig att jag var i fel sällskap.

Arbetet tog allt hårdare på mitt samvete medan jag personligen inte utvecklades nämnvärt. TV och journalistik skulle vara för att berätta människors historier. Jag skulle berätta om folks innersta drivkrafter för andra att inspireras av. Jag ville rapportera om orättvisor och stå på den svagas sida. Alltid. Men så förljuget allt blev. Jag stod där och utnyttjade folks svaghet – deras egon – för nöjes skull. Tids nog lärde jag mig hur jag fick människor att berätta allt de annars aldrig hade vågat berätta – med och utan kamera. Allt för att sedan slå mynt om det själv. Det gick emot mig själv och allt jag hade lärt mig. Det skavde och det började synas.

”Men, Micke. Hur är det egentligen?” frågade pappa när jag kom hem långt in på natten från redaktionen.

Jag berättade att det kändes som om det bara var jag som förstod vad som höll på att hända på redaktionen. Antingen det eller så var det bara jag som vågade säga något högt som samvetet bara viskar annars.

”Känner du att du utvecklas?” frågade pappa, nästan irriterat.

”Nej. Jag känner inte det. Jag är bara där. Jag gör bara mitt jobb – nästan som på rutin. Jag vet vad folk ska svara innan de svarar. Jag vet vad folk ska göra, innan de gör det och annars hur jag får dem att göra vad jag vill. Nej, jag utvecklas inte.”

”Mitt råd är att om du känner det som om du är den klokaste i sällskapet eller den som sitter inne med alla svar… då är du i fel sällskap. Gå vidare nu.”

Under två dagar satt jag och vägde fördelarna mot nackdelarna att jobba kvar inom TV. Skulle jag fortsätta skulle de troligen bli på bekostnad av mig själv och mitt eget självförverkligande.

Två dagar… och sedan ringde jag till dåvarande Pliktverket och bad om att få tillbaka tjänsten jag fått anstånd om att påbörja.

”Då får du vänta i 15 månader eller ta någon av de här fyra tjänsterna jag erbjuder. Ring mig efter lunch om du tackar ja, så får du rycka in i juni”, säger en trött och småstressad dam åt mig.

Det var 2006 och det var ett av mina bästa val jag har gjort, men lite stöd från pappa.
Rådet tar jag alltid med mig och utvärderar mitt liv med det som måttstock då och då:

”Mitt råd är att om du känner det som om du är den klokaste i sällskapet eller den som sitter inne med alla svar… då är du i fel sällskap. Gå vidare nu.”

Precis som pappa

Bengt och Benjamin 2009

Pappa Bengt och systersonen Benjamin som myser år 2009
Foto: Privat

Nej, mina (obefintliga) äggstockar slutar inte skrika bara för att våren har blivit sommar. Det finns en inneboende barnlängtan som vill ta itu med de otåliga åldrarna och de oresonliga tonåren.

Jag vill känna till varje liten skråma och blåsa bort ”aj” från skrubbade knän, precis som pappa på mig.

Jag vill kittla mitt barn tills att skratten bubblar över i gap om att få mig till att sluta för att sedan be om mer kittling, precis som mellan mig och pappa.

Jag vill bevara det oförstörda hos mitt barn när pinnar, kottar och stenar plockas hem och behandlas som levande ting, precis som pappa lät mig hållas som så.

Jag vill bråka om oredan på rummet och belöna för redligheten i sättet hos mitt barn, precis som pappa gjorde med mig.

Jag vill utmana mitt barns gränser för att få bekräftat att det är en egen individ med en egen vilja, precis som pappa utmanade mig.

Jag vill älska mitt barn gränslöst och förutsättningslöst, precis som pappa gjorde med syster och mig.

Fullt fokus

Jag kan sakna de mest märkliga små detaljerna med pappa ibland. I dag upptäckte jag att det var hans ansiktsuttryck som jag saknade, när han brukade koncentrera sig.

Har du funderat över dina vänners ansiktsuttryck eller små egenheter när de lägger ner fullt fokus på något särskilt? Pannorna som rynkas. Kråksparkarna runt ögonen som bildas när de kisar och då inte som när de ler. De spända läpparna och den fuktande tungan som löper över läpparna för att mildra en del av spänningen. Alla har små egenheter för sig. Alla har små ticks. Det hade även pappa.

När pappa sorterade frimärken, putsade på sin myntsamling eller dammade av oljemålningarna gjorde han det med fullt fokus på uppgiften. Hela hans väsen engagerades i varje liten rörelse och det skulle vara så precist att han skulle kunna spåra även den svepande missen.

Hans läppar spände och pannan rynkades. Glasögonen var delvis i vägen för detaljrikedomen i frimärkena. Genom att lyfta märke för märke snett ovanför höger öga och kontrollera tand för tand på den kunde pappa se om det fanns minsta fel på märket. Kunde det korrigeras, skulle det göras. Annars sorterades frimärket bort. Pappa ägnade några redliga 20 sekunder minst per märke, innan de valda hamnade i albumet.

Hans tålamod, fokuset och minspelet fascinerade mig. Pappas sneda rynka ovanför vänster ögonbryn är ett kvitto på hans ihärdiga arbete som filatelist. Hans skarvande amorbåge är något mer spända än de annars skulle ha varit om inte musklerna hade fått arbeta i sitt spännda läge där han kontrollerade tand för tand mot en måttenhet på kort.

Pappa fascinerade mig.