Se till att sekundrarna innan spelar roll

Att balansera pappas sjukdom med hans person är en utmaning. För de som inte kände honom är alzheimers sjukdom vad som definierar honom i dag. Berättelserna må väva samman en starka vilja som var hans sätt att leva ut. Samtidigt är de beslöjade med begränsningar som bit för bit satts upp av sjukdomen och hur vi omkring honom har hanterat den.

I dag är det vi omkring pappa som sätter villkoren för hur han lever och tillsist hur villkoren ser ut när han dör.

Döden äger ingen, men sekundrarna innan… den äger någon.

Är du, liksom vi omkring pappa, denna någon – se till att sekundrarna innan spelar roll.

Annonser

Förmåga och oförmåga

Det är för generellt att påstå något om att en inte saknar kon för en båset är tomt, när det kommer till en du älskar. Funktionen pappa och vad han bar upp inom familjen är en sak – tomrummet som finns där nu är en annan sak. Det går aldrig att fylla.

Hela familjen var beroende av pappas förmåga att kunna svara med kunskap och handlingskraft inom ekonomi och ibland praktiska detaljer. När han långsamt började sättas ur spel och alzheimern tog över hans person uppkom många nya utmaningar för familjen. Inte minst för mamma.

Mamma hade visserligen kontroll över sitt bankkonto, men när det kom till att börja ta över ansvarat kring räkningar och tecknande av avtal var det en direkt svaghet som visades hos henne. Hon hade inte kunskapen som krävdes för att nå till den förmåga pappa hade inom ekonomi.

Hon började gå kvällskurser hos PRO, bland annat. Där lärde hons sig att betala räkningar via internetbanken. Även banken hjälpte henne med ny kunskap. Bit för bit började hon stärka sina svagheter, men uppförsbacken var brant och vi omkring mamma såg att det påverkade henne enormt.

Stressen. Depressionen och ångesten över att inte duga eller räcka till.

Jag är övertygad om att pappas insjuknande hade tagit mindre hårt på mamma om hon hade haft tid och ork att lära sig den funktion kring ekonomin och det praktiska som pappa hade – innan han försvann bort.

Nu blev pappas sjukdom en sorg, en chock och en omvälvning av hela hennes tillvaro. Påfrestningar som vem som helst skulle rubbas av.

Det är som när vattenglaset fylls tills dess att ytspänningen brister. Det är som när en cirkel med flera mindre cirklar inuti blir för många och några cirklar hamnar utanför. Det blir för mycket. Och personen knäcks.

Kanske behöver anhöriga till alzheimersjuka börja klara ut vilken funktion den sjuke hade i deras liv och se hur de själva kan lära sig funktionen – innan det är försent? Innan chocken är ett faktum och innan orken tagit slut.

Förmågan du har kanske är en annan persons oförmåga. Vi kompletterar varandra… tills vår bättre hälft försvinner.

Sanningen kräver tålamod

Pappa kände till varje liten skråma på min kropp. Han förstod varje liten nyans i min röst och kunde syna varje bluff jag försökte mig på.

Lögnen parkerades i mig. Nog såg han den allt. Oroskänslan i maggropen var straff nog för att ha prövat pappas förtroende. Sanningen kom alltid fram, mer eller mindre smärtsamt för oss båda.

Han väntade ut sanningen i dagar och månader, intill dess att väntan blev nog. Intill dess att han såg att jag inget hellre ville än berätta.

Lögnen i maggropen holkade ur rösten som fylldes igen med skammen.
Efter skammen kom sedan förlåtelsen och efter förlåtelsen kom lättnaden.

Vad jag har lärt mig? Sanningen kräver tålamod!

 

I brist på vinst blev det krig

Bamsespelet. I sin enkelhet gav det syster och mig konceptet om att vinna eller förlora.
Vi var fem eller sex år när sällskapspelen börja introduceras för oss om helgkvällarna.
Tärningarna tycktes aldrig vilja som mig. Pappa tycktes alltid komma i mål samtidigt.

”Tre dunderhonung hjälper dig att komma förbi Vargen – haha! Jag kom i mål!”, kunde pappa triumfera vid köksbordet, tätt följt av två gråtande barn.

”Men varför gråter ni? Jag vann ju?”

”Men varför ska du alltid vinna!?” körade syster och jag.

”Har du inte tur i spel, har du tur i kärlek”, försökte mamma trösta till ingen som helst nytta. För en sexårig Mikael gick inte vinstens sötma att jämföra med något så larvigt som kärlek. Här gällde det att vinna eller förklara krig mot vinnaren!

Bamsespelet hade en spelplan som spelarna själva lade ut av träpusselbitar. De hade en förmåga att flyga åt alla möjliga håll. I synnerhet om jag vann. Då flög det pusselbitar med hjälp av kraft från syster. Om syster vann flög bitarna på henne. Mamma hade strategiskt satt upp flingpaket och fruktskål framför syster och mig, inför spelkvällarna.

Vi blev äldre och färre bitar for omkring. Monopol tog plats och ett tag flög den där hatten väldigt långt genom rummet, men även den slutade flyga. En del av sanningen är att vi inte spelade spel särskilt ofta i tonåren. En annan sanning är att pappa och mamma lärde syster och mig att vara både goda vinnare och goda förlorare – och DET tog sin tid.

Du kan aldrig förlora något du aldrig hade

”Du kan aldrig förlora något du aldrig hade.”

Devisen jag lever efter. Den får mig att våga mer och försöka prestera till mitt yttersta.
Ändå känns det precis som om jag har förlorat allt som jag aldrig har haft – det om pappa och situationen till följd av Alzheimers sjukdom.

Det var länge sedan jag kände just såhär; som om jag blivit rånad. Förbannat.

Värden för livet

Ta ställning och försvara dina värden. Det känns ensamt en stund, tills du hittar dem som tar samma värden i försvar. Men, underskatta inte motståndet som inte heller det står ensamt och låt det aldrig stå oemotsagt!

Gör dina värden värt striderna som följer dina ställningstaganden genom att leva dem.
Och gör dina värden till en kärleksrelation som gör att du aldrig vill sluta leva.

… för så är jag lärd att leva, kära pappa.

Det förlät pappa

Jag vet att pappa skulle uppskatta om jag pratade med honom. Men vad ska jag säga?
Det kan lätt bli en monolog som blir allt annat än en reflektion av vår relation. Det riskerar att bli tillrättalagt. Vår vänskap var stark, vänskaplig och kärleksfull, men den har också mött väldigt stora påfrestningar genom åren. Skulle jag våga prata om dem? Skulle jag våga förlåta pappa i en monolog (vilket jag redan har, men aldrig tagit orden i mun)? Hur tas det emot – vad hade han att säga om det?

De gångerna som jag kände mig sviken eller väldigt sårad av pappa, har jag inte skrivit om. Jag trodde att det var omedvetet, men när jag tänker igenom mina anledningar handlar det egentligen om att vi aldrig har pratat igenom de största motgångarna – de jag aldrig sagt att han är förlåten för. Därför känns det svårt att skriva om dem.

Är det sådant jag ska prata med pappa om? Jag kommer inte att få svar och det känns på något vis orättvist mot honom. Å andra sidan är det min upplevelse som jag pratar om.

Pappa hade säkert sagt något i stil med: ”Passa på nu när jag inte kan säga emot, Mickey”.

Ja, något sådant skulle han säkert säga.

Pappas stolthet kunde ibland spilla över till dumhet och jag är inte mycket bättre.
Sårade och försmådda kunde vi dra varandras snedsteg i dyngan och måla ut dem inför öppen ridå i de mest opassande situationerna: när familjen skulle ha finmiddag eller vid högtidsdagar.

Den sockrade miljön förbyttes snabbt till en hagelstorm av ord som bombarderade de svagaste länkarna av det som kunde liknas vid ”god min”. Sällan kraftuttryck, men tillräckligt sårande.

Det var de här gångerna som jag kunde gå över gränsen och svika ett förtroende. En hemlighet blev snabbt till ett vapen för att få ett verbalt övertag om gubben. Pappa kommenterade det med: ”Vilken vidrig människa du har blivit. Hur blev du såhär!?”

När bomber briserar skadas alla i närheten av dess tryckvåg och splitterspridning. Ofta vände sig övriga emot mig. Jag hade satt av en explosion som aldrig skulle fått gå av.

Trots sveken sa pappa alltid till mig att jag var förlåten, när jag krypandes bad om hans goda ton och hjärta igen.

Vissa gånger gav jag honom aldrig ett svar när han bad om detsamma och det ångrar jag.

Jag ska prata med pappa om detta…