Spröda vingar

Vi börjar närma oss slutet på berättelser, tankar och upplevelser om mig och pappa. Varje dag har jag fått en stund till eftertanke och till att nystat upp de minnen som ligger invävda i ett sprött skal av upplevelser.

Pappa förklarade en gång att det spelar någon roll hur något faktiskt var eller är, utan hur något upplevs som spelar störst roll. Minnen – falska som sanna – gavs liv och möjlighet att flyga med hjälp av upplevelsen.

Den gången jag rymde från daghemmet upplevde mamma och pappa som något hemskt och de var förtvivlade en lång stund, även efter att personal och polis hade hittat mig. Jag däremot upplevde det som spännande och jag minns fortfarande fragment av snälla tanter och farbröder kring skogarna i Sundbyberg som hjälpte mig att hitta tillbaka till daghemmet.

Jag minns också hur Maggan gick hand i hand med mig tillbaka till Midgårds daghem och i tysthet. Jag har upptäckt världen och var stolt.

Mina minnen var just mina och mina upplevelser av när de skapades gjorde att just min sanning flög högst. Vem ville neka en upptäcktsresande sitt självförverkligande – även om han bara var fem år? Varken pappa eller mamma skällde ut mig, men lät mig förstå att det var Maggan och de andra fröknarna på dagis som bestämde när och hur jag fick gå från dagis, intill dess att syster och jag blev hämtade.

När jag skriver om pappa och mig inser jag nu att det inte räcker med att försöka nysta upp minnen om pappa… jag behöver nysta upp min upplevelse som får mig att hålla kvar vid minnet av pappa. Vad får pappas berättelser att flyga? Är berättelserna starka nog för att minnas ”rätt”?

Försökt själv att minnas och känna hur något var… Fråga hur andra upplevde det hela. Kanske får du en helt annan upplevelse serverad – som får just deras minnen att flyga.

Annonser

Delvis är det en skam

I dag gled jag undan att svara på en fråga om hur pappa insjuknade i Alzheimer. Hur den gradvisa försämringen såg ut och om när han blev utåtagerande – våldsam – mot både mamma och mig. Jag skämdes helt enkelt.

Att i text berätta om pappas sjukdom är inte lika våldsamt krusande över min slätstrukna yta. Jag ser ut att vara oberörd, men… det tar mer än jag trodde på av min person.

När du frågar mig om det tittar jag ibland ner i bordet eller avrundar samtalet snabbt. Det är som en knut omkring mina stämband.

Rösten blir hes och det tar ont. Ibland berättar jag ändå. Varför är det så?

Det är en saknad av minnen som var, en ilska över sådant som aldrig blev och en glädje över sådant som ändå är väldigt vackert och som ännu finns kvar.

Jag vet inte varför jag skäms. Pappa är sjuk och han rår inte för vad han har gjort under den tiden som han insjuknade. Jag kan inte riktigt svara på varför jag ändå skäms ibland.

Vad jag vet är att det blir enklare och enklare att prata om pappas sjukdom ändå. Eller snarare att prata om tiden då han insjuknade.

Alzheimer – en kamp mot klockan

När jag pratar om pappa och alzheimer möts jag ibland av personer som tror att demenssjukdomar är en naturlig del av åldrandet. Det är visserligen äldre som vanligen drabbas av demens, men sjukdomen finns även hos yngre. Det är en sjukdom – något som kan drabba vem som helst. Vi behöver stoppa sjukdomen tillsammans.

Kvällspressen skriver ofta ”Så minmierar du risken för alzheimer”. I en bilaga får du veta hur du äter, dricker och lever på rätt sätt för att minska risken att drabbas av en demenssjukdom. Jag kan tycka att media gör det lite väl enkelt och spelar på folks rädslor. Samtidigt är det upplysande till del.

Men det duger inte att bara skrapa på ytan. I samma livsstilsfrälsning måste vi prata om hur vi gemensamt kan hjälpas åt att hitta ett vaccin och botemedel mot demenssjukdomar. Vi behöver stötta forskningen med pengar, rent ut sagt.

I takt med att forskningen kommer allt längre i kunskapen om demenssjukdomar kommer också diagnos att kunna ställas i ett allt tidigare skede av sjukdomen. I dag blir patienterna allt yngre och diagnostiseras redan i 40-årsåldern.

På sikt kanske forskningen finner instrumenten för att ställa diagnos ännu tidigare och har instrument för att bota demens och skydda fler från demenssjukdom med ett vaccin. Där är vi inte ännu. Forskningen behöver mer stöd för att springa i mål snabbare.

Det är en kamp mot klockan. Varje dag insjuknar 70 individer i någon demenssjukdom. De blir en del av Sveriges 160 000 individer som lever med någon demenssjukdom. Av dem har 70 procent alzheimer. Siffran lär inte minska.

Hjärnfonden och Alzheimerfonden är två insamlingsorganisationer för hjärnforskning och forskning om demenssjukdomar. Genom att stödja dem kan mina erfarenheter som anhörig till en alzheimersjuk pappa vara en del av historien. En del av vägen till något bättre.

Jag vill gärna tro att min och andra anhörigas erfarenheter av demenssjukdomar är mödan värd och är vad som får fler att inse vilka insatser som behövs för att lösa en av vår tids största folksjukdomar.

Demens hotar välfärden i och med att den är en anhörigsjukdom. Flera anhöriga behöver sjukskrivas till följd av både psykisk och fysisk ohälsa i takt med att den demenssjuke kräver mer vård och omsorg. Innan samhällets vård- och omsorgsresurser sätts in är det ofta de anhöriga som står för vården och omsorgen av den demenssjuke.

Vill du hålla min hand och andra anhörigas händer när vi fortsätter på vägen för att hitta en lösning på demenssjukdomens gåta? Vill du hjälpa till att komma till bukt med folksjukdomen? Skänk en peng till forskningen; hur liten eller stor summa som du känner att du har råd med.

För det här är en kamp mot klockan. Min pappa har redan förlorat loppet mot alzheimer men det finns många andra som ännu har en chans att springa i mål.

/Mikael Wallentin Åström

Ps. Hjälp hjärna till att sprida texten Ds. 

Alzheimer – slag för slag

Agnes, Sonia och Bengt Foto: Mikael Wallentin Åström

Agnes, Sonia och Bengt
Foto: Mikael Wallentin Åström

Det var inte de stora förändringarna på grund av Alzheimer som tog pappa hårdast. Det var de små förändringarna i hans fysiska förmåga. Sådant som gjorde att han bit för bit tvangs kapitulera för Alzheimers sjukdom.

Som när han inte längre kunde resa sig upp för att hälsa. Det gick emot hans uppfostran och hans självbild som man.

Som när han bytte ut sina skor mot kardborreförsedda snörningar. Det gick emot hans uppfattning om att vara vuxen.

Som när han inte längre kunde skriva eller läsa själv. Det gick emot hans person.

Till min 27-årsdag hade mamma skickat ett födelsedagskort till mig. De sirliga orden klingade väl i mitt inre och gjorde samtidigt våld på mitt redaktörssinne när jag ser tre ”hurra” för många i texten. Det var förstås kärlek och mamma ville nog att jag verkligen skulle känna deras glädje över att jag hade överlevt ännu ett år trots utlandstjänsten i Afghanistan.

Syster hade författat några små ”puss och kram”. Benjamin hade ritat en färglad streckgubbe och Agnes hade skrivit sitt namn helt själv.

Jämte de stolta bokstäverna, fyllda av kärlek och omsorg om sin son, bror och morbror fanns två bokstäver till. ”B E”.

Jag förstod först inte vad bokstäverna stod för och läste födelsedagshälsningen några gånger för att se om jag hade missat något. Där fanns ju allt:

Mammas överkokande kärlek och ömhet. Systers lätta puss och kram. Benjamins färgglada streckgubbe och Agnes egenhändiga namnteckning. Men var fanns pappas hälsning?

”B E.”

Jag ringer mamma som glatt svarar och börjar förhöra sig om att Malmö är snällt mot mig. Men, jag behöver avbryta.

”Mamma, ’B E’… är det pappa?”

Mamma börjar gråta kontrollerat i telefonen. Jag hör hur hon kämpar för att stadga upp rösten med all den kärlek som hon kan samla ihop sig med, för att inte göra mig ledsen.

”Det är pappa. Han satt i två timmar, Micke. Han satt och verkligen försökte skriva sitt namn. Han grät massor och kände sig som en dålig pappa, Micke. Snälla kom hem och berätta att du älskar honom. Han kan inte skriva längre. Han kan inte läsa heller…”

Det var som att plocka ifrån pappa sin röst, tänkte jag. Utan hans förmåga att läsa eller skriva så fanns inte pappas röst längre. Pappa, som omsorgsfullt sökte efter rätt ord och uttryck. Han som såg en ära i att författa ett handskrivet brev och att dela sin kärlek även i skrift. De kanalerna var nu borta.
Jag begravde mina tårar i Churchills päls. Den gladlynte Golden retrievervalpen. Hans omsorgsfulla slickande tröstade mig. Hans kittlande päls fick mig att le och ändå uppbringa någon form av kraft till det som var bra i livet.

Veckan efter tog jag mig till Stockholm och kramade om pappa. Jag sa sällan att jag älskade honom och det ångrar jag i dag. Då sa jag det. Men inte på långa vägar har jag sagt det så ofta som jag hade behövt.

Pappa pratade om att han verkligen hade försökt att skriva, men att handen inte ville göra som han ville. Jag såg hans besvikelse och ledsamhet.

Alzheimer hade slag efter slag vunnit och varje dag utkämpade pappa ett nytt slag mot Alzheimer, bara för att till kvällen inse sig besegrad. Dag efter dag. Han skulle inte vinna kriget, nu behövde han bara acceptera det.

”De kan sätta mig i blöja, de kan mata mig med sond och de kan skratta åt mig när jag tar fel på garderob och toalett, men Micke… jag klarar inte av mig själv längre.”

När pappa var morfar och livet log

Agnes och Benjamin Foto: Mikael Wallentin Åström

Agnes och Benjamin
Foto: Mikael Wallentin Åström

Alzheimers sjukdom är sannerligen en anhörigsjukdom. Den tar inte hänsyn till om den förtär en människa inför barn eller vuxna. Sjukdomen tar inte heller hänsyn till om den lämnar kvar orken eller vettet – eller inget av det – till oss som en gång kände den sjuke.

Sjukdomen tar inte hänsyn till om den pulvriserar goda minnen hos oss friska. För i all förtvivlan och hopplöshet är det ibland svårt att minnas hur det var när sjukdomen inte fanns i våra liv.

Benjamin hade stått vid fotot av pappa och klappat det. Den lilla stämman i honom var väldigt liten nu. Han viskade, men hans mormor – min mor – hade hört allt och det skar i henne:

”Morfar, varför vill du inte leka med mig? Varför säger du inget när jag pratar med dig?”

Blogginlägget är tillägnat mina syskonbarn, Benjamin och Agnes.

Ni båda, Agnes och Benjamin, var morfars ögonstenar. Inget ont skulle hända er och han bröt nästan ryggen – bokstavligen –  för att ni skulle ha så kul som det bara gick. Era skratt var som dunkuddar som exploderar i ett kuddkrig till miljoner med kittlande fjädrar som fick pappa att vika sig för era krav när han bubblade ikapp med era skratt.

Er morfar var inte närmelsevis så hård med principer som han hade varit med er mamma och mig. Bordsskicket var inte längre en nödvändighet – bara ni åt och mådde bra. Att hälsa artigt innebar inte att styltigt stå upp och ta i hand och krama om ni ville. Det innebar att er morfar ställde sig på knä och tog emot attackkramar från er båda.

Benjamin, jag minns när du började gå och utforska världen. Du tog din morfar i handen och gick med honom till något du ville titta närmare på. Det var morfar och du. Du kanske inte minns det, men jag minns det med glädje. Benjamin, du somnade ibland på hans bröst när han lyssnade på Bellman eller Fred Åkerström. Du var trygg där. När han tittade till dig i spjälsängen kunde du skratta till med ett nästan öronbedövande högt skratt som fick din morfar att genast börja leka med dig. Din mamma kunde bli tokig på honom! Du skulle sova och absolut inte leka. Din morfar och du fick lite lek och sedan kunde han sitta med dig tills du hade somnat. Det var morfar och du.

Pappa kunde gå in flera gånger till sin dotterson och bara titta på där han sov. Men han visste också att det inte skulle dröja länge förrän han inte längre kommer att kunna leka med sin Benjamin; att det är närmare än längre ifrån innan han skulle komma att glömma vem hans dotterson är. Den insikten blev en sorg som tärde på pappa. Tärde på din morfar. För honom var det värre än att dö, berättade han för mig. Det var att glömma vilka han älskar.

Agnes, du trollband morfar och fick honom att känna sig behövd igen. Din uppenbarelse var så lik din mamma som barn, liksom ditt temperament. Jag minns hur du välte omkull datorn, som din mamma satt och skrev på, när du inte fick nog med uppmärksamhet. Morfar hade hejjat på dig. Din mamma hade blivit vansinnig. Jag minns också den där gången när jag fick dig att tro att det fanns troll under sängen. Morfar hade bokstavligen dragit mig i örat och sagt åt mig att det inte är kul. Det var morfar och du under lång tid och jag är lycklig över att du har ett klarare minne av din morfar än din lillebror.

Därför behöver du hjälpa din bror att minnas sin morfar ibland. Minns hur ni lekte alla tre och minns hur din morfar stoppade om er om kvällarna när ni sov över.

Pappa kunde gräva i grönsakslandet i flera timmar extra för att du, Agnes, skulle få pröva, utan att egentligen hjälpa till. Det slutade alltid med att ni omfördelade jord från en plats till en annan. När jag rationellt frågade om det verkligen var effektivt trädgårdsarbete hade pappa skrattat åt mig: ”Du kommer att förstå när du själv får barn eller kanske till och med barnbarn .”

Benjamin och Agnes, hade er morfar funnits kvar hade han lekt med er. Han hade lärt dig alfabetet, Benjamin – som du så duktigt övervinner själv nu. Han hade lärt dig om trädgården, Agnes. Och tillsammans hade ni utforskat Stockholm – på era villkor och med samma kärlek som er mamma och jag fick som barn.

Till min älskade syster och mor, hjälp dem minnas det som var bra…

Till mig själv: håll ihop.

Pappa i limbo

Far i sin rullstol på Solskiftet i Sundbyberg Foto: Mikael Wallentin Åström

Far i sin rullstol på Solskiftet i Sundbyberg
Foto: Mikael Wallentin Åström

Steget genom dörrarna till den bekanta vårdinrättningen smulade sönder mina tankar om värdighet. Här fanns inget annat än förvaring. ”Hem” ville jag inte kalla det. Det var här vi hade satt honom, alltså. Vilket straff. Vad hade han gjort för fel?

Entrén bjöd på alkogelsdimma där väggarna pryddes med tavlor som ska ha en lugnande effekt.

Ett midsommarmotiv med en glad familj kring midsommarstången och i bakgrunden den obligatoriska faluröda stugan som ska ingjuta trygghet och stabilitet; en typ av manifestation av att ”här står tiden still”. En annan bild föreställer ett öppet landskap. En ögonblicksbild av frihet och smekande vindar över ett skimrande grönt fält.  Trygghet, frihet och liv.

Slussystem av dörrar avgränsar korridor för korridor. Det påminner mig om blodomloppet. Ingen kommer ut och ingen kommer in som inte ska göra det. Tavlorna i entrén ingav trygghet, frihet och liv, men tavlorna glesades ut i takt med att jag kom närmare avdelningen som pappa låg på. De livliga motiven ersattes av abstrakta motiv med former som varvas mellan kuber och cirklar. Färgskalorna är dova och tonas ut helt, precis innan dörren till pappas avdelning. Abstrakt, ofullständigt och i limbo.

Dörren är försedd med en ringklocka. Tankarna konsumerar mig och när min ångest. En kvinna ur personalen öppnar pliktskyldigt dörrarna. Skulle pappa känna igen mig? Hur mår han? Dagen innan hade mamma berättat att han hade fått ett utbrott och hade vägrat att äta. Han ville hem och grät av rädsla. Han kände inte igen sig. Pappa hade varit inlagd på avdelningen i några månader. Nu på heltid och på samma avdelning som mormor en gång hade dött på. Även hon var sjuk i alzheimer.

Jag var på besök i Stockholm och skulle hälsa på pappa som hade frågat efter mig varje dag. Något halvår tidigare hade jag beslutat mig för att flytta till Malmö. Jag var glad över att inte vara glömd, även om pappas minne av mig reflekterade mig som tonåring och inte som vuxen. Men jag var ingen brun fläck i alla fall.

Dörrarna öppnades och i ett ljusrörssken såg jag pappa som irrade runt och försökte få upp varuhissen som var låst. Hans gråa hår stod åt alla håll. Pappa, som genom min uppväxt hade varit noga med håret och sitt yttre. Nu stod han där avmagrad, vilsen och bruten. Jag blev genast ledsen men höll bort tårarna. Ingen skulle tjäna på tårar och jag ville inte riskera att pappa skulle bli orolig.

Lite längre bort stod mamma och pratade med avdelningens sjuksköterska.

”Vi gör allt vi kan, Sonia. Men, visst… jag ska ta upp Bengts behov.”

Det var ännu en diskussion om att pappa hade kissat i korridoren, då det inte fanns någon som kunde hjälpa honom till toaletten i tid. Jag kokade av ilska, men ingen skulle tjäna på om jag blev barrikadryttare. Allra minst pappa och han fick inte bli orolig.

”Hej, pappa!”

Han kramade om mig, men jag såg att han inte kände igen mig. Jag hjälpte hans minne och han sken upp.

Han höll mig i armen ett kort tag och sa mitt namn med en överraskad glädje. Då brast det. Tårarna kom. De kom kontrollerat och lugnt, men de kom. Jag var så lycklig över att pappa var tillbaka igen.

”Gråt inte, Micke. Snälla. Du oroar mamma.”

Han smekte min rygg som han gjort när jag skrubbade knäna efter att oförsiktigt ha sprungit med oknutna skor på en grusplan som liten. Han skuggade den irriterande och påträngande lysrörsbelysningen. Han skyddade mig från en hel avdelning som är i limbo – där han, liksom mormor, väntade på att dö. Han höll om mig som bara en pappa kan. Han tog omhand varje gruskorn som letat sig från mina vikande knän, genom blodomloppet och in i hjärtat som låg och skavde. Han tröstade bort det som skavde, som bara en pappa kan.

Jag torkade tårarna och log mot honom, men pappa fanns inte kvar längre.

Mannen tog jag under armen och ledde bort mot fikarummet där personalen hade dukat upp fika åt oss. Ett motiv från Paris hängde där inne och var den enda tavlan jag sett på avdelningen som påminde mig om utsidan. Mamma kom efter och kramade om mig. Hon är mer än ett huvud kortare än jag och jag bröstade upp mig extra för att dölja min ångest.

Pappa tittade ut genom fönstret, medan mamma och jag pratar om mitt nya liv i Malmö.

Plötsligt började pappa gråta och sa att han vill hem. Han vill hem till sin säng och till sin ros – mamma. Jag klappade pappas kind och sa att han har det fint här. Jag ljög så att jag vill begå våld på mig själv.

Här stank delar av korridoren urin och den avskalade miljön påminde inte om något annat än ett sjukhus. Det här var inget vårdboende. Det var en förvaring. Vad hade han gjort för att hamna här? Jag berättade för mamma att vi måste få in honom på ett annat boende. För såhär fick det inte sluta för pappa.

Mamma förklarade hur kommunens handläggare hade sett på saken. Fullt logiskt och rationellt, men helt fel. Han var i stort behov av speciell tillsyn och hade inget på det här boendet att göra. Här skulle han bli ett kolli, slog jag fast.

Eftersom pappa blev orolig tog vi in honom till hans rum.

Pappa stod och betraktade en tom parkeringsplats genom fönstret. Men något var förändrat i hans blick.

”Pappa?”
”Ja?”
”Vet du varför du är här?”
”Ja, tyvärr… Micke, vi måste vara starka nu. För mammas skull. Ta hand om mamma.”

Hans klara blick penetrerade min ångest och stack hål på den lilla motståndskraft jag hade lyckats samla ihop sedan jag kramade honom vid ingången till avdelningen. Jag var lycklig, men samtidigt så rädd för att han svamlade. Pappa nickade och såg till att jag förstod – sådär som bara pappa kunde göra utan att säga mer.

Sekunden senare var han borta. Mamma kom in i rummet. Jag låste in mig på toaletten. Där grät jag för mig själv. Såg mig i spegeln och glades ändå åt de få sekunder av pappa som jag fick den dagen.

På vänster knä har jag ett ärr som är sedan jag skrubbade knäna på grusplanen som liten. I dag tittar jag ofta på det och ler. Det var när pappa var stor och stark. Den starkaste i världen. Starkare än din pappa. Större än din pappa. Han var den bästa pappan.

I dag bor pappa på Solskiftet i Sundbyberg. Ett helt annat boende än den förvaring han först blev inskriven på. Det finns brister även där, men personalen är engagerad och de månar om varje individ som just en individ. Här finns inga brukare. Här finns bara människor som får ett värdigt avslut.

Där han tidigare låg ska ingen skugga falla över personalen. De gör vad de kan, med de knappa resurser som de har. Missförstå mig därför rätt, om du reflekterar över det här inlägget.

Tack, ni som i dag gör fars sista tid i livet värdigt.
Tack, pappa som jag vet skulle trösta mig när jag skriver det här inlägget.

En främling i fars ögon

Blicken såg nästan ut att vara nedlåtande mot mig. Ett kort hej fick jag som svar på mitt glada: ”Hej, pappa!” Han kände inte alls igen mig. För honom var jag en främling.

Vackra och starka mor, Sonia Åströma Foto: Mikael Wallentin Åström

Vackra och starka mor, Sonia Åström
Foto: Mikael Wallentin Åström

Två timmar innan mötet vid tunnelbanan hade pappa och jag suttit och pratat om min tjänstgöring i Afghanistan. Han hade gått för att handla och jag ville sitta kvar med mamma innan jag skulle vidare till några vänner. Kaffet var himmelskt och till det serverades en bit av barndomen – hembakade mockarutor.

Utanför fönstret hade hösten börjat. Träden började skifta i gula färger och grannbarnen hade fått på sig bävernylonsoverallerna. De såg ut som små Michelin-gubbar där de tultade runt i sandlådan på gården.

I min sandlåda, Afghanistan, hade det varit några tuffa månader. Svensk media rapporterade sensationslystet om strider var och varannan dag. År 2010 var ett tufft år på många vis för mig och ett av de våldsammaste åren för det svenska Isaf-bidraget. Just i dag var jag hemma på leave – kortare semester i hemmet – och skulle snart åka tillbaka igen. För ett kort tag fick jag vara sonen i hemmet igen.  Jag blev ompysslad och pratade militärhistoria med pappa, som en form av ventil för att skapa ett sammanhang av allt som rapporterades om i media från Afghanistan.

”Pappa har börjat glömma tid och går vilse hemma, Micke. Det kan gå snabbt nu och jag vill att du vet det.”

Mamma tittade på mig med sina varma hjärtliga ögon. Hon visade att hon hade satt upp en lapp på dörren till toaletten: ”TOA”.

”Det hände en olycka för några nätter sedan. Så nu har vi en lapp. Men han skäms. Men han vet att han är sjuk också.”

Pappa hade också börjat få svårt att ordna med de finmotoriska rörelserna. Att knyta skor var svårt och därför hade han fått ett par skor med kardborrar på istället. Om mamma och pappa skulle bort hjälpte ofta syster eller mamma till att knyta skorna åt honom. Läkare kallar den typen av svårigheter för apraxi. Den var måttlig, men hade förvärrats sedan sommaren.

Det var svårt för mig att ta in det som mamma sa. Vi hade ju haft så fint och han verkade så stark och frisk innan han gick för att handla. Samtalet hade flutit på bra även om han då och då irriterat sa att han inte hängde med riktigt. Ändå hade han kommit till att börja acceptera just den typen av svårighet.

”Micke, pappa är väldigt orolig för dig och det är bra om du ringer lite oftare. Han vet ibland inte att det är i Afghanistan du är. Men när han ser TV ibland – från Afghanistan – då minns han. Han blir ledsen och gråter ibland. Snälla ring, så att han vet att du inte är död.”

Jag gick hemifrån föräldrahemmet med en klump i magen. Alzheimer är en sjukdom som går i skov. Sjukdomen blir allt värre i perioder, för att sedan plana ut och inte ge några större förändringar i patientens beteende. Sedan, plötsligt, vänder det och patienten blir sämre. Den här perioden av sjukdomen hade jag missat – perioden att pappa blev allt sämre snabbt. Men sjukdomen är nyckfull och jag hade inte sett de värsta bitarna av hans sjukdomsbild.

”Hej, Pappa!”

”Hej”

Blicken såg på mig från topp till tå och hade en typ av avsmak i sig. Mannen framför mig är pappa, men ändå inte. Han höjer handen och ger en liten vinkning, innan han snabbt går vidare.

Jag står blixt stilla. Det susar till i öronen och jag ser miljoner ljusprickar framför mig som irrar omkring i tomma intet. Klumpen i magen brister och jag vill kräkas. Min oro blev plötsligt verklig och jag fick en bild av hur pappas sjukdomsbild till del såg ut.

Jag såg en förgörande sjukdom framför mig. Där fanns en tavla med pappa, mamma, syster och mig i porträttet. Men mitt ansikte var utsmetat till en brun fläck. Samtidigt som det var sjukdomen som gjorde att det var så, kunde jag inte hjälpa att känna att det var ett enormt svek.

”Men, pappa! Nu är du rolig! Det är ju jag!?”

Mannen stannade upp och vände blicken mot mig igen.

”Ja, men jag tyckte att jag kände igen dig! Jag var nog lite i min egen värld. Hej, Mike! (Mike eller Mikey-boy brukade pappa kalla mig ibland)”

Pappa kramade om mig. En stor och hjärtlig kram. De tusen ljusprickarna skingrades och suset i öronen försvann det också. Jag var liten i mig själv men stod stadigt i huvudhöjd med pappa. Jag borrade in mitt ansikte i axeln på honom, som jag gjorde när jag var barn. Tårar strilade ner för kinderna av alla känslor som slet tag i mig. Ilska, svek, lättnad, glädje, kärlek… Pappas jacka sög upp tårarna snabbt, men lämnade en mörk fläck efter sig. Mina händer var kalla och jag kände mig otröstlig.

Vi släppte taget om varandra och pappa tittar med klar blick in i mina tårfyllda ögon.

”Gråt inte, Micke. Det är bara såhär det är. Kom hem hel bara.”