Hur begravs livet?

Bedrar jag mig själv som gömmer pappas tillstånd bakom glänsande ord? Rökridåer framför illusionen om värdighet i livets slutskede?

Döden är oundviklig och dess regi inte något annat än en tragedi.

Med begravningen är det en annan sak. Den kan vara välregisserad och svulstig. En lögnaktigt tillrättalagd scen och ett avslut innan ridån går ned.

Livet är inte välregisserad, varför ska då begravningen vara det?

Ska vi istället låta den vara nyckfull, komisk, vacker, kärleksfull, förlåtande, plågsam och svekfull på en och samma gång? Hylla vad som var intill minsta känsla och status som livet lyckades driva oss igenom!?

Det kanske är mest rättvist? Det kanske är då som mina ord får en kontext?
När det vackra och det fula fick leva sida vid sida utan regi. För det var så pappa levde. Det är så jag lever…

… och det är så pappas sista tid tycks vara komponerat av härskare Alzheimer. För en begravning är en hyllning till livet.

Annonser

Begravning – för den döde eller för de efterlevande?

Jag minns väl när morfar låg för döden. Cancern hade ätit upp hans magsäck och stora delar av hans matstrupe. Det var ofrånkomligt att den avmagrade mannen skulle dö, det visste hela släkten tidigt. Morfars begravning sedan? Ett spektakel! Pappa visste precis hur vi skulle undgå det hela.

”Det är så synd med döden. De bästa tas ifrån oss först”, brukade pappa säga.

Tids nog började planeringen av morfars begravning. Moster och mamma hade börjat fundera i de banorna innan mormor hade hunnit förstå att morfar inte skulle överleva sjukdomen. Pappa tittade på medan cirkusen åt upp den sämja som fanns kvar i familjen Perez.

”Det är som att se Titanic sjunka. Mamma ska räddas. De övriga får äta upp sig själva.”

Pappa menade egentligen att mamma skulle få all vår stöttning. Det viktigaste var att hålla ihop familjen och se till att mamma klarade sig igenom de råa tongångarna som de mer dominanta släktingarna ljöd ut kort efter att morfar hade dött.

Begravningen skulle vara överdådig. Blommorna skulle vara som svulstiga duvbon över kyrkan på Södermalm. Musiken skulle eka ut morfars tenorstämma och vi barn i släkten skulle sjunga morfars favoritpsalm ”Den blomstertid nu kommer”.

Men spektaklet tog udden av den värme som fanns och bjöd istället in en isande kyla från Stockholm i februari.

”Morfar skulle ha fått uppleva detta när han levde. Han skulle ha fått erkänsla när han kunde visa sin tacksamhet”, muttrade pappa. Pappa drog jämnt med morfar, men övriga familjen Perez var förhållandet avståndstagandet. ”Håll god min”, var en stående fras mellan pappa och mig i deras sällskap. Inget som vi egentligen gjorde någon hemlighet av heller.

Planerna och genomförandet av morfars begravning var som en ren Lit de parade. Kyrkan fylldes intill sista bänkraden. Det ena ansiktet mer främmande än det andra. Kramarna från främlingarna var inte riktad åt oss som sörjde hans död, de var mer riktade åt morfar och som en bedövning av gästernas dåliga samvete. Det är kanske orättvist att skriva, men jag kan inte undgå att erkänna vad jag kände då.

Var fanns alla dessa människor när morfar levde? Var fanns alla dessa själar när morfar plågades i morfindimmorna på S:t Görans sjukhus, Södersjukhuset och i transporterna däremellan? Var fanns de då?

Pappa gjorde det väldigt klart för mig kort efter att morfar dog:
”Min begravning ska inte bli någon teater och inte heller någon del av ett dåligt samvete. Se till att Bellman och Fred Åkerström spelas i högtalarna. Bjud på en nubbe och sillsmörgås till mina närmaste vänner och familjen för begravningen är till för er ändå. Se sedan till att det finns plats för mamma också – om jag dör först.”

Pappa kommer troligen att dö före mamma och ja, begravningen är nog mest till för oss efterlevande.

Det kommer att spelas både Bellman och Fred Åkerström. Det kommer att serveras sillsmörgås med nubbe och det kommer att vara för de närmaste.

Jag ska bära varje ord som om jag bar far

De musikaliska förmågorna skulle uppmuntras. De skulle förädlas. De skulle låta mig resa från det likgiltiga till det intensiva. Pappa ville locka fram mina känslor som låg och skavde. Vi gjorde det tillsammans. Vi gjorde det till Bellman.

Carl Michael Bellman hade de två viktigaste delarna av det som pappa högaktade mest: historisk relevans och texter med en egen röst som bar sig igenom tiden oförändrat.

Glimmande nymf fick pappa till fuktiga ögon, utan att han fällde tårar. Varje fras var omsorgsfullt lindad i toner av den tillfälliga förälskelsen som enligt pappa är det vackraste en människa förmår sig känna.

Tillsammans bröt vi itu Bellmans texter och pratade om ordens mening. Jag var inte mer än sex år när vi började med det.

Vi satt på landet i Roslagen och lyssnade till Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks tolkningar från kväll till tidig morgon. När solen sakta bröt igenom sommarmorgonen fanns alltid frukosten framdukad av pappa.

Då och då bröt jag ut i sång. Speciellt när ”Solen glimmar” spelades. Min favorit. Den gav ett skimmer över vår vänskap – pappas och min. Det var vi som satt i båten och följde strömmarna mot Danviken.

Mellan spåren på LP-skivorna berättade pappa om sina egna snedsteg som ung. Även om hans snedsteg inte hade invigt honom i Bacchi Orden, hade han en och annan ånger att döva dagen efter. Som den gången han gick hem till fel flicka och ändå blev inbjuden eller som den gången hans farfars säng gick sönder efter en natt med någon vild flicka.

”Varför lära dig av egna misstag, när du kan lära dig av mina? Men du gör klokt i att göra en mängd snedsteg själv också. Annars förstår du inte när du gör rätt, Micke.”

I dag finns de här stunderna bara i mina minnen. Nu odödliga genom att du läser om dem.

I dag finns också en oundviklig sanning som år efter år, månad efter månad och dag för dag bereder sig i mitt mentala väntrum.

”När jag är död ska du sjunga Glimmande Nymf, Micke.”

Önskan har varit stående sedan jag var barn. Jag har alltid vetat att döden fanns, men inte att den också skulle gälla oss. Naivt.

När pappa går mot sin sista vila ska jag inte bara stolt sjunga för oss som älskar honom. Jag ska bära varje ord som om jag bar far.

Ett liv är ett liv – även ett fågelliv

Pappa och mamma fick stå ut med diverse djur som deras son plockade hem.
Grodor, ödlor, ormar, spindlar, möss och en och annan skadad fågelunge.
I Roslagen fann jag kärleken till Johan I under sommarlovet. Johan I, gråsparv af Ekroth, blev min följeslagare den där sommaren i Roslagen.

Namnet fick han efter att jag nästan hade trampat på honom i grannarnas trädgård. Det svaga pipet bröt av oss barn som lekte ta-fatt med katterna under den stora eken. Katter som avskydde barn, för övrigt.

Det blev ett tacksamt avbrott från klösande katter när jag gick ner på knä för att se närmare på honom.

Den lilla kroppen hade burrat upp sig till en fjäderboll. Johan I påminde mer om ett påskpynt än en gråsparv. I eken fanns boet som jag klättrade upp för att titta på. Där fanns inga sparvar eller ägg kvar. Hade katterna ätit upp ungarna och ungarnas föräldrar?

Johan I hade problem med att ge vittnesmål och jag beslutade mig för att adoptera den grå tussen och bära hem honom till mina föräldrar som satt och drack kaffe på verandan.

”Micke, det där är en vild fågel och vi kan inte göra mer än att kanske ta den till en veterinär eller kontakta viltvårdaren.”

Pappa var rationell, som vanligt. Eller sa han det i ren självbevarelsedrift? Han sökte kanske en utväg för att inte hamna med en gråsparv i lägenheten i stan!? Nog skulle han bli den som skötte spillet, så att säga.

”Det är en gråsparv. HAN heter Johan I af Ekroth. JAG är hans pappa nu.”

Pappa gav mig en lång och trött blick under lugg. Träden spelade sina lövsymbaler, medan pappas sockerbit smälte under omsorgsfull och eftertänksam omrörning i hans kopp med fat. Syster satt bredvid och stålsatte sig med mig. Lillasyster min.

”Han blir ju kattmat annars, pappa!? Han kommer ju DÖ! DÖÖÖÖ!”

Syster visste vilka argument som bet på en stockkonservativ pappa med ett varmt hjärta för svaga individer.

I veckor satt syster och jag varje dag och matade den lilla ungen med diverse insekter och mask. Pappa hade förstås en bok om det hela på lager som han tvingade mig läsa in mig på och hade förhör på kritiska punkter om fågellivet.

Sådan var pappa. Inget skulle höftas eller lämnas åt slumpen. Ett ansvar ska omhändertas med största respekt och i synnerhet om det gäller liv – även djurliv.

Johan I hoppade efter mig vart jag än gick på tomten. Det var Johan I och jag. Nobelt, ädelt och vi skulle utföra stordåd tillsammans.

Men veckorna gick och sommarlovet gick mot sitt slut. Bilen packades och vi satte in oss i familjens Volvo med blå metalliclack. På väg mot Stockholm. Men Johan I fanns inte med i bilen.

Pappa hann inte mer sätta in nyckeln i tändningslåset innan två barn i baksätet började storgråta och förklara hungerstrejk om inte Johan I fick följa med oss till stan. Kanske mest jag. Syster grät ikapp i ren sympati för saken.

Johan I adopterades av hela familjen Åström nu. I bilen satt han på min axel hela vägen hem. Det här var underbart. Det var vänskap in i döden!

Det här var början på slutet för Johan I.

Johan I blev en knapp sommar gammal. I min iver att ge honom ett varmt välkomnande till storstaden fick han mosade hallon och lite potatismos. Tyvärr klarade Johan I:s mage inte av den dieten.

Ovetandes om att Johan I:s mage började svälla gick jag och lade mig.

Morgonen grydde och jag kom in till köket där pappa satt med en tändsticksask framför sig. Han tittade ner i bordet och bad mig att sätta mig ner. Köksklockan tickade orolig och jag visste väl hur det stod till, men som en sexåring ville jag helt enkelt inte erkänna det.

”Micke, jag måste tyvärr säga att Johan I gråsparv af Ekroth har dött. Han dog en lycklig död på potatismos och hallon, men han klarade inte av det. Hur vill du begrava honom?”

”Under en Ek.”

Där låg Johan I gråsparv af Ekroth i sin kista och mot sin sista vila med magen full av hallon och potatismos. Pappa körde mig till en ek. Pappa grävde en fågelgrav och pappa hjälpte mig att hitta passande blommor till graven.

Förneka inte sorgen eller döden

Det finns mycket som pappa har gjort av ren kärlek som egentligen bara var fel.

En sådan sak var att inte tillåta mig finnas med på pappas biologiska pappas begravning. Farfar, helt enkelt. Anledningen att jag benämner farfar Gösta så är för att han dog när jag var väldigt ung.

Farfar Ragnar var han som agerade farfar under min uppväxt, min farmors sista man. Men vi kallar Gösta för farfar ännu. Här kallar jag Gösta för farfar.

Farfar bodde i ett inrökt och murrigt hushåll. Tavlorna fascinerade mig liksom böckerna och alla föremål han hade samlat på sig genom åren. Något som jag minns extra tydligt är en Djurgården IF-pingvin.

DIF:s emblem utgjorde pingvinens hjärta. Den röda näbben var stoppad med något hårt. Bröstet i gult. Kappan och vingarna i blått. Undertill satt två röda fötter.

”Den får du, gossen min”, skrattade farfar från sin rökfåtölj. I sin bruna rökrock satt farfar och puffade på några cigariller. Det stank rejält i lägenheten. Det tårades i ögonen på mig när jag kramade om honom. Det slog upp som en vägg av inrökt farbror mot mig.

Det var cigaretterna, cigarrerna och cigarillerna som sedan tog död på farfar. Han dog i lungcancer. Smärtsamt och utdraget.

Pappa ville inte att jag skulle se farfar på sjukhuset och höll mig därför borta från sjuksängen där han låg, med slangar i armar, hals och näsa. Såhär i efterhand förstår jag att både mamma och pappa såg till att hålla syster och mig sysselsatta med annat. Jag kan förstå att farfars skrik i dödsångest kunde ha skrämt mig. Jag kan också förstå att farfars våldsamma kramper av smärta skulle ha gjort mig orolig. Syster och jag skulle inte tänka på farfar eller döden på det viset.

Men så kom döden. Farfar fanns inte längre kvar. Från film hade både syster och jag förstått att det skulle bli en begravning. En begravning som varken syster eller jag fick gå med på.

”Det var för er skull. Ni var så små och förstod kanske inte”, brukade mamma och pappa förklara sitt beslut för syster och mig.

Vad varken mamma eller pappa förstod var att de förnekade mig min sorg och min bearbetning av att farfar inte fanns längre. Jag har kommit över det hela i dag, men jag är rädd att samma skeende kommer att drabba Benjamin och Agnes. Att en vuxenvärld villkorar, definierar och begränsar deras sorg och bearbetning.

Pappa har inga skrik av dödsångest. Han plågas inte – det är vi som plågas av hans alzheimer. Han har kramper till följd av parkinsons, som börjat bita tag i de delar av hjärnan som fungerar ännu. Det är bara vår projektion av ångest, smärta och lidande som tillskrivs pappas tillstånd. Pappa är bortom substans i sig själv.

Ur mitt perspektiv att se det förstår både Agnes och Benjamin att deras morfar är sjuk och snart kommer att dö. När deras morfar försvinner försvinner också en viktig länk till ett sammanhang för dem båda. Den här länken kan ingen mer än Benjamin och Agnes sätta ord på. Den här länken kan ingen mer än de själva avgöra hur stark eller svag den egentligen är. Därför vore det fel av mig och andra i deras omgivning att förneka dem att själva definiera avslutet med sin morfar. Därför hoppas jag att Agnes och Benjamin får vara med på sin morfars begravning.

Det är lättare att bearbeta vad du gjorde än sådant du aldrig gjorde, men önskade att du hade gjort.